Mitt års ord är ju att välja och jag passade under februari på att välja att anmäla mig till en löparskola för motionärer. 15 tillfällen under våren ska jag och en hel massa människor lära oss att ta vår löpning till nya höjder och känna en massa löparglädje under tiden.
Så kom dagen då vi skulle samlas för första gången. Det var min träningskompis C, jag och resten. Resten var ca ett 40-tal löparbitna människor och vi ska nog bli runt 80 när alla är tillbaka efter sportlovet. "Resten" såg föresten ut som superlöpare hela bunten. Smala, smäckra, snabba och sånna saker...
Vi blev indelade i två grupper och vi började med lite uppvärmningsjogg. Direkt slår löparångestpaniken till i skallen på mig och jag tänker men hallå hur länge ska vi springa som uppvärmning??? Tankar som hur tusan tänkte du när du anmälde dig till detta kom som ett brev på posten...!
Vi överlevde uppvärmningen och till slut kom vi fram till en grusplan där vi skulle få lära oss grunderna i löpteknik. Först började vi med allt vi inte ska göra och sedan var det dags för det vi ska göra. Det är lätt att konstatera att det är hur mycket som helst att tänka på. Upp med bröstet, lyft blicken, sätt ner foten rätt, se till att ha rätt benrörelse... Innan vi sedan sprang vidare hann vi också göra burpess och plankan på en lerig gräsmatta. Våra superglada, positiva och peppande ledare såg redan förbättringar av teknik.
Mitt val att anmäla mig till en löparskola är förenat med en hel del ångest absolut och det är ju egentligen hur larvigt som helst. Jag är en löpare som hela tiden glömmer bort att jag är en löpare. Nu har jag valt att utmana mig själv och valt att våga utvecklas inom det jag hela tiden inte tror att jag kan. Det är modigt! Jag är en modig löpare och självklart galet kär i mig själv!
