Vårruset 30 maj 2012

Jag fick mitt startbevis i 50 års present av en god vän! Men då i januari kändes den 30 maj himla långt bort. Vips var det just den 30 maj och pirret i magen växte speciellt den aktuella dagen för kalaset!

Vi anmälde en grupp och vi blev 8 kvinnor som för dagen kallade oss Lag Pannben! 

Så kom vi då till Norra Djurgården vid universitetet och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig! Milde tid - det var kvinnor i tusentals, närmare bestämt 14000 st spring glada sådana just denna kväll. 

Det var dags att bestämma sig för vilken grupp vi skulle starta i och jag tror ju på att vara ärlig, så jag hade tänkt att placera mig låååångt bak. Där skulle de som ville springa/gå befinna sig. Men nej... inte vi! Jag följde snällt med de som sprungit förut och de sa att vi ska ställa oss längre fram! Vips stod jag

där bland en massa springa fortlöpare...! Om de bara visste tänkte jag! Kändes faktiskt lite busigt härligt!

Pang så gick starten  och hela flocken av kvinnor rörde sig sakta framåt. Det gick ju inte fort precis, men jag bestämde mig att jag skulle springa från start hur sakta det än gick och jag skulle heller inte jämföra mig med andra! Det här loppet handlade bara om mig helt enkelt! 

När jag sprang mitt i detta kvinnohav, tänkte jag på vilken resa jag har gjort! Det är faktiskt inte klokt när jag tänker efter! Från att inte ha tränat alls på över 20 år till att faktiskt vara en kvinna som tränar regelbundet är himla fantastiskt! Inte bara det... jag har utmanat mig själv på alla tänkbara vis och kastat mig ut från min egen bekvämlighetszon! Vi snackar pannben!!!

Det hände mkt i huvudet på mig där en onsdagskväll på Djurgården den sista maj...! För första gången när jag sprang kunde jag titta på allt det vackra runt omkring och faktiskt ta in det! Jag kunde njuta fast jag sprang! Det var en helt ny upplevelse! 

En annan helt ny upplevelse var att jag sprang om en massa människor som faktiskt också sprang...! Medan jag sprang om så hade jag lust att skrika ut över hela himla Djurgården att titta på mig...  jag som inte tror jag kan springa - nu springer jag t o m om en hel massa!!!

Jag gick totalt 4 minuter under loppet och det var fördelat lite nu och då. Det hade jag inte behövt att göra, men löparångestäckelspöket sprang bredvid mig hela tiden och då fegade jag ur. När det var en halv kilometer kvar, bad jag löparångestäckelspöket att dra dit pepparn växer, sagt och gjort la jag in en högre växel och spurtade in i målet!!!! Vilken seger för mig!!! Jag KAN!!!! Att vinna över sig själv är magiskt!!!

 Jag är barnsligt förtjust i medaljer! Kan inte rå för det! Nu har jag två och jag älskar dem!!!

Jag försöker ta varje tillfälle i akt att fira det roliga i livet och sätta in på mitt måbrakonto! Vårruset var absolut en sådan insättning!!!  Fy tusan vad jag kan! Jag äger!!! Det här vill jag göra om och då tänker jag springa precis hela tiden!!!

Ursäkta men måste man ta av sig medaljen när man duschar?

Foto av Tonje

Igår var en historisk dag för mig! 50 år gammal har jag sprungit mitt första lopp någonsin! Det är faktiskt hur stort som helst! För en del kanske det var ett lopp av många, men för mig var det THE LOPP!!! 

Foto av Tonje

Jag som aldrig trodde att jag kunde. Jag som inte vågade. Jag som var för tjock, för otränad, för långsam, för osv....  Men där stod jag vid starten tillsammans med en hel hög av andra tjejer som alla skulle ge sig ut på Spring Cross!

6 kämpiga kilometer! Det fanns helvetesbackar här också visade det sig. I den första helvetesbacken började mitt löparångestäckelspöke att tjafsa med mig. Vad sjutton håller du på med människa? Det här kommer du aldrig att orka. Vad trodde du?  Till slut fick jag säga åt löparångestäckelspöket att fara till en varmare plats, för nu skulle jag bara igenom detta! 

Så började jag gneta steg för steg, kilometer efter kilometer. Jag hade bestämt mig för att tiden spelade ingen som helst roll, utan för mig handlade hela loppet om att ta mig igenom, på mitt sätt! Med mig hade jag Linda och Sara och vi peppade varandra oavbrutet. Kilometer efter kilometer med skorna fulla av lera!

Jag gjorde det och jag är en vinnare! Jag har vunnit över mig själv på alla tänkbara vis! Det är så att jag kan så himla mycket mer än jag tror! Jag är modig, för jag vågar utmana mig själv! Jag har till och med fått en medalj för mitt kämpande och den här dagen och känslan tänker jag njuta av länge!

Medaljen tänker jag ta med mig var jag än går, för den ska hjälpa mig att komma ihåg att jag kan. Jag vet ju att det kommer dagar när jag helt plötsligt glömmer bort att jag kan och då ska jag titta på den och komma ihåg känslan jag hade när jag sprang in i mål med Linda och Sara på min sida!

Tack till alla underbara NMT-kompisar (Carina, Tonje, Åsa mfl) för pepp, stöd, kramar, skratt och så himla mycket glädje!!!Ni är guld värda!

Jag är en kvinna som joggar!!! Det är galet härligt!!!

Måste jag ta av sig medaljen när jag duschar? Får fundera på den!

Nr 539

Mitt första lopp någonsin sker i morgon! Det är med skräckblandad förtjusning om jag ska vara helt ärlig.  6 km...! Det känns stort, pirrigt, läskigt och galet kul! I morgon 12.15 smäller det!

2012 bring it on and come what may!

Precis så känns det! Jag har bestämt mig för att 2012 ska blir ett kanon år på alla tänkbara vis. Självklart har jag ingen aning om vad 2012 har på lut för mig, säkert blir det både upp och ner. Bring it on and come what may, innebär för mig att jag är redo och jag tar det som kommer en sak i taget! Man kan bara äta en elefant i bitar och så tror jag det är med livet också. Det handlar om att ta ett steg i taget.

En mycket klok väninna M, skrev på i sin facebookstatus att hon brukar ha "årets ord" och det känner jag att jag kärleksfullt snor rätt av.

I mitt fall tänker jag ska ha två årets ord: LYFTA (som jag "snor från M) och EXTREMT KUL!

LYFTA - att fortsätta lyfta blicken och hjälpa mig själv att komma ihåg att jag kan mer än jag tror!
EXTREMT KUL - ja det tänker jag ha under tiden jag LYFTER!!!

• Jag ska utmana mig själv att för första gången i mitt liv anmäla mig till att springa några lopp! Jag är livrädd, för jag är ju inte riktigt en joggande kvinna ännu, men nu tänker jag strunta i att jag är rädd och tänker springa ändå! Mina hjärnspöken får helt enkelt flytta på sig!
• Jag vill kunna springa en mil!
• Jag hoppas att jag efter en vända till i blåväst (rookie på NMT) tar en grön väst (basic) fram emot sommaren!

2012 bring it on and come what may!  

Årets bästa lördag ever hittills iallafall!!!

Äntligen var det dags för NMT- provapå på Östermalms IP! Jag hade 8 st provapåare som ville följa med, men efter lite "svinn" blev det 6 st! Alla dessa hade galet mkt pirr i magen och jag förstår precis hur det känns! 

Foto Sussi/NMT

Vi samlades i ett omklädningsrum där bästa Hillevi Wahl berättade om sin träningsglädje och träningsresa från otränad till GI- Jane! Hon är en sådan underbar människa och hennes bok EXTREMT KUL är helt fantastisk! Efter Hillevi kom Jens och han berättade lite om NMT, om träning, kost osv! Sedan var det dags för uppställning! Galet isigt var det kan jag lova och tack och lov hade jag mina icebugs! Min bästa investering ever! Jag är kär dojjorna faktiskt!

Foto Sussi/NMT

Vi var drygt 120 provapåare tror jag och vi delades in i 4 grupper, som alla leddes av en ledare och ett ankare (jag fick min favo AnkarÅsa )! Alla mina provapåare och jag kom i samma grupp och det var jätte kul! Vi började att jogga lätt som uppvärmning, sedan var det upphopp, planka, grodhopp, jogga lätt igen osv till dess vi kom fram till ett jätte djupt dike. Det kändes som det var flera mil djupt...! Hur som haver så skulle vi ner i diket och upp till andra sidan, göra upphopp, armhävningar och ner igen och tillbaka från start position. Här älskade jag icebugsen mer än någonsin! Det här höll vi på med x-antal vändor!  

Sedan joggade vi vidare till ett isigt och lite grusigt fält där Bruno ledde oss i statiska magövningar, lite brottning (jag skulle bl.a brottas med en man som trodde att han skulle få en lätt match, men han visste inte att han hade att göra med en kvinna med pannben - du är ju stark sa han förvånat!), fyrmannasitup, styrkeövningar och benböj.... 50 st ordentliga skulle vi göra och Bruno sa att det kommer kännas härligt i benen och självklart fick han så rätt!!!

Foto Sussi/NMT

Här vinner vit-mössan över bästa Linda som jag har lockat med att anmäla sig till rookiecampen som börjar den 24 januar på Zinken!

Foto Sussi/NMT

Här - ett exempel på en fyrmannasitup! Carina, min granne (i svart mössa mot kameran)  kämpar som bara den! En sak är säker, fyrmannasitups är mycket roligare än att göra dem själv tycker jag!

När denna station var klar så blev alla vi 120 personer tillsagda att ställa oss på var sin sida av ett dike med isigt vatten i. Ta av er handskarna säger Jens och Bruno...! Jag började lätt ana att något var på gång...! Jo då - vi skulle ställa oss i armhävningsposition över diket, men våra bara händer i det isiga vattnet...! Kallt var bara förnamnet! Sedan var det jägarmasch tillbaka till Östermalms ip och vips hade 75 härliga minuter gått!  Tänk att tiden går så himla fort när man har kul!!!

Så här glada var Linda, jag och Carina efteråt! Man blir helt enkelt så här glad av NMT! Ren och skär träningsglädje från början till slut! Linda fortsätter som sagt med mig på Zinken och det blir hur kul som helst! Carina, som är en van joggare kanske provar basic!!!

Summa sumarum av den bästa lördagen ever hittills! Efter 2 månaders uppehåll pga träningsskada (ja, jag väljer att kalla vaden för det, för hade jag legat kvar i soffan hade inte vaden och kroppen fått uppleva den smärtan, eller fått uppleva bindvävs och underpubisbensmassage), så är jag tillbaka! Det är en sådan grymt underbar känsla! Jag har saknat endorfinkickarna av att se att jag kan mer än vad jag tror! Visst behöver jag träna upp flåset igen, visst känner jag att jag behöver träna på styrkan igen, men va tusan.... I´m back! Vaden höll sig alltså lugn och det var en sådan lycka att springa och slippa känna mig begränsad av den!!!

Jag lyckades stuka en tumme, har blåmärken på benen och ett megastort blåmärke på rumpan, mina nya joggingtajts har ett hål i rumpan, men vad gör det när det är så extremt kul!!! Och träningsvärken då... japp den känns!!! Glädjen att få se världens starkaste Pippi (min rookieträningskompis Carina, som brukar bära runt män på Zinken) var underbar! Henne och alla andra träningskompisar är galet saknade! Tack till alla ledare och ankare som gjorde den här dagen till årets bästa lördag hittills!!!

Typ årsbokslut!

Idag är jag precis 49 år och 11 månader och just idag känns som en bra dag att göra ett årsbokslut. Min resa började egentligen den 4 oktober 2010. Det var där och då jag tog mina första stapplande steg mot att hitta hon som är jag! Där på ett svettigt gym insåg jag att det är nu det gäller och under 12 veckor körde jag det hårdaste jag förmådde i tävlingen PT-fighten. Jag tror inte att världens goaste PT först trodde att han tränade en blivande vinnare, men det gjorde han och det har förändrat så mycket i mitt liv.

Under 2011 har min resa fortsatt och mycket har för mig handlat om mod att ta reda på vem hon som är jag är och vill vara, att kliva utanför min intevågalevafulltutzon. Att vinna PT-fighten visade mig att det helt klart bor en riktig fighter i mig och det är underbart! Det är slut med att gömma mig för att jag känner mig tjock och ful, slut med att tro att jag inte kan! Jag kan en himla massa faktiskt och helt ärligt tycker jag att jag är en vacker, fantastisk, stark, cool och en himla imponerande medelålderskvinna! Jag äger helt enkelt och det är så galet befriande att äntligen vid 49 år och 11 månader fatta det på riktigt och stå för att jag faktiskt tycker det!

Jag är så otroligt tacksam för mitt liv och jag försöker att leva och njuta av det på mitt allra bästa sätt! Tänk vad mycket det har hänt i år...

• Jag har övervunnit min rädsla för att åka Balder och Kanonen på Liseberg. Jag gjorde det och jag trodde att jag skulle dö precis hela tiden. De som satt framför mig fick säkert livslång tinitus pga av mitt skrikande, men det bjuder jag på!
• Jag har utmanat mig själv på alla tänkbara plan genom att anmäla mig till Nordic Military Training!  Jag höll på att kräkas av nervositet, men jag gjorde det! Jag gick dit alldeles själv och blev helt kär! Kär i kickarna, kär i människorna, kär i att varenda gång jag tränade upptäcka att jag kan mer än jag tror!!! Jag blev till och med kär i mig själv! Jag har kämpat uppför helvetesberget i Tanto i min snigelfart, jag har kämpat i lera och träsk genom NMT-tjurruset special och jag gjorde det!!!!
• Man kan tro att träningen på NMT skulle vara det svåraste och mest utmanande - men en sak som var lika läskig för mig, var att trycka in hela min frodighet i ett par löpartajts och out:a min rumpa som är lika stor som hela Tantolunden...! 
• Vaden måste jag nämna! Att få problem med vaden var till en början ett himla elände! Jag var irriterad för att den hindrade mig från att göra det jag ville. Nu så här med lite perspektiv, var vadproblemen det bästa som kunde hända mig. När jag fick höra att jag inte kunde träna NMT på ca 1 1/2 månad, började jag gråta...! ALDRIG har jag tidigare gråtit för att jag inte kan träna! Den känslan är hur stor som helst! 

Tack vare att jag har utmanat mig själv på så många sätt så har jag hittat bra redskap som hjälper mig att leva det som är mitt liv och det är stort för mig!

Jag kan idag säga att jag är en tränande medelålderskvinna, en krigare, en fighter, som vågar utmana mig själv och som dessutom gillar lera och kan göra armhävningar, stå i planka och som när vaden är i form tänker vara en joggande kvinna! Pannben på det!

Att fylla 50 blir hur kul som helst och det känns klart som att det är rätt många vuxenpoäng på det! Just nu tänker jag dock njuta av att vara 49 år och 11 månader en hel månad till!!!

Gott Nytt år! 

Vad gör man inte för att få träna NMT igen???

Vaden och jag går hos en massageterapeut, eller torteraren i Hökis, som han kallas av mig! Han har passat på att riktigt tortera mig med bindvävsmassage och det är en näradödenupplevelse, som heter duga.

Igår när jag låg på massagebordet matt av bindvävsmassagetortyren, så sa han lungt och försiktigt... Bli inte rädd nu,  men jag tänkte massera bakom/under pubisbenet. Snurrig som jag var av smärtan, kunde jag för mitt liv inte komma ihåg var det där nedra benet låg (måste ha sovit på den anatomilektionen på sjuksköterskeutbildningen), men raskt blev jag varse om det kan jag meddela.

Hej hopp säger jag! Allt hänger tydligen ihop, vaden, ljumskar och det nedra pubisbenet...! Snart ska jag, vaden och pubisbenet vara stridsdugliga igen, bara så ni vet!!!