Igår hade jag en rätt omvälvande eftermiddag. Dels gick jag mellan en man som slog till en kvinna i ett shoppingcentrum jag råkade befinna mig i. Jag agerade på ren impuls och allt gick bra. Därefter åkte jag för att besöka min demenssjuka mamma. När jag kom till henne så kom hon inte ihåg att jag var hennes dotter. Det är första gången det har hänt och jag vet att det blir så med den sjukdomen, men när det väl hände så kände jag en sådan enorm sorg... Tänk att jag inte kommer ihåg att du är min dotter, sa hon... Vad konstigt. Är du säker på att du är min dotter?
När jag kom hem var jag lite uppfylld av eftermiddagens händelser och skrev en status på Facebook som fick en hel massa likes och kommentarer och det flesta av kommentarerna handlade om detta med att våga visa civilkurage...
Min mamma kanske inte kommer ihåg vem jag är, men jag är hennes dotter och genom mig lever hennes avtryck vidare. Min mamma har lärt mig civilkurage och det är jag tacksam för.
Jag tänker på när hon berättade att hon 1940 åkte ner från byn i Norrland, där hon bodde, för att arbeta hos en läkarfamilj i Stockholm. Hon var då 18 år. Mannen i familjen tyckte min mamma var söt och en kväll när frun var borta kom han in till mammas sovrum och drog ner byxorna så att hela klockspelet stod i all sin prakt. Han tyckte att min mamma skulle vara lite snäll mot honom. Min mamma sa snällt men vänligt att det tänkte hon inte och packade sin väska och åkte hem till Norrland.
Jag tänker också på den gången när hela familjen flyttat till Stockholm i slutet av 50-talet och hon hade fått ett arbete i en parfymaffär i Gamla stan. Hon arbetade där tillsammans med en yngre kvinna. En dag berättade den yngre kvinnan att hon blivit med barn och på den tiden var det fortfarande en skandal att bli gravid utan att vara gift. Den unga kvinnan fick sparken direkt av chefen för parfymaffären. Min mamma blev fullkomligen rosenrasande över detta och gick in till chefen och sa att ska det vara på detta viset så slutar hon också, vilket hon gjorde och där stod chefen och gapade!
Det är möjligt att min mamma inte kommer ihåg att jag är hennes dotter alla dagar, men jag vet att jag är det. Hon har lärt mig att stå upp för mina värderingar och det jag tror är rätt. Det arvet bär jag med mig. Jag är min mamma dotter och det är jag stolt över!
