Under 2011 har min resa fortsatt och mycket har för mig handlat om mod att ta reda på vem hon som är jag är och vill vara, att kliva utanför min intevågalevafulltutzon. Att vinna PT-fighten visade mig att det helt klart bor en riktig fighter i mig och det är underbart! Det är slut med att gömma mig för att jag känner mig tjock och ful, slut med att tro att jag inte kan! Jag kan en himla massa faktiskt och helt ärligt tycker jag att jag är en vacker, fantastisk, stark, cool och en himla imponerande medelålderskvinna! Jag äger helt enkelt och det är så galet befriande att äntligen vid 49 år och 11 månader fatta det på riktigt och stå för att jag faktiskt tycker det!
Jag är så otroligt tacksam för mitt liv och jag försöker att leva och njuta av det på mitt allra bästa sätt! Tänk vad mycket det har hänt i år...
- Jag har övervunnit min rädsla för att åka Balder och Kanonen på Liseberg. Jag gjorde det och jag trodde att jag skulle dö precis hela tiden. De som satt framför mig fick säkert livslång tinitus pga av mitt skrikande, men det bjuder jag på!
- Jag har utmanat mig själv på alla tänkbara plan genom att anmäla mig till Nordic Military Training! Jag höll på att kräkas av nervositet, men jag gjorde det! Jag gick dit alldeles själv och blev helt kär! Kär i kickarna, kär i människorna, kär i att varenda gång jag tränade upptäcka att jag kan mer än jag tror!!! Jag blev till och med kär i mig själv! Jag har kämpat uppför helvetesberget i Tanto i min snigelfart, jag har kämpat i lera och träsk genom NMT-tjurruset special och jag gjorde det!!!!
- Man kan tro att träningen på NMT skulle vara det svåraste och mest utmanande - men en sak som var lika läskig för mig, var att trycka in hela min frodighet i ett par löpartajts och out:a min rumpa som är lika stor som hela Tantolunden...!
- Vaden måste jag nämna! Att få problem med vaden var till en början ett himla elände! Jag var irriterad för att den hindrade mig från att göra det jag ville. Nu så här med lite perspektiv, var vadproblemen det bästa som kunde hända mig. När jag fick höra att jag inte kunde träna NMT på ca 1 1/2 månad, började jag gråta...! ALDRIG har jag tidigare gråtit för att jag inte kan träna! Den känslan är hur stor som helst!
Tack vare att jag har utmanat mig själv på så många sätt så har jag hittat bra redskap som hjälper mig att leva det som är mitt liv och det är stort för mig!
Jag kan idag säga att jag är en tränande medelålderskvinna, en krigare, en fighter, som vågar utmana mig själv och som dessutom gillar lera och kan göra armhävningar, stå i planka och som när vaden är i form tänker vara en joggande kvinna! Pannben på det!
Att fylla 50 blir hur kul som helst och det känns klart som att det är rätt många vuxenpoäng på det! Just nu tänker jag dock njuta av att vara 49 år och 11 månader en hel månad till!!!
Gott Nytt år!
