Jag fick mitt startbevis i 50 års present av en god vän! Men då i januari kändes den 30 maj himla långt bort. Vips var det just den 30 maj och pirret i magen växte speciellt den aktuella dagen för kalaset!
Vi anmälde en grupp och vi blev 8 kvinnor som för dagen kallade oss Lag Pannben!
Så kom vi då till Norra Djurgården vid universitetet och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig! Milde tid - det var kvinnor i tusentals, närmare bestämt 14000 st spring glada sådana just denna kväll.
Det var dags att bestämma sig för vilken grupp vi skulle starta i och jag tror ju på att vara ärlig, så jag hade tänkt att placera mig låååångt bak. Där skulle de som ville springa/gå befinna sig. Men nej... inte vi! Jag följde snällt med de som sprungit förut och de sa att vi ska ställa oss längre fram! Vips stod jag
där bland en massa springa fortlöpare...! Om de bara visste tänkte jag! Kändes faktiskt lite busigt härligt!
Pang så gick starten och hela flocken av kvinnor rörde sig sakta framåt. Det gick ju inte fort precis, men jag bestämde mig att jag skulle springa från start hur sakta det än gick och jag skulle heller inte jämföra mig med andra! Det här loppet handlade bara om mig helt enkelt!
När jag sprang mitt i detta kvinnohav, tänkte jag på vilken resa jag har gjort! Det är faktiskt inte klokt när jag tänker efter! Från att inte ha tränat alls på över 20 år till att faktiskt vara en kvinna som tränar regelbundet är himla fantastiskt! Inte bara det... jag har utmanat mig själv på alla tänkbara vis och kastat mig ut från min egen bekvämlighetszon! Vi snackar pannben!!!
Det hände mkt i huvudet på mig där en onsdagskväll på Djurgården den sista maj...! För första gången när jag sprang kunde jag titta på allt det vackra runt omkring och faktiskt ta in det! Jag kunde njuta fast jag sprang! Det var en helt ny upplevelse!
En annan helt ny upplevelse var att jag sprang om en massa människor som faktiskt också sprang...! Medan jag sprang om så hade jag lust att skrika ut över hela himla Djurgården att titta på mig... jag som inte tror jag kan springa - nu springer jag t o m om en hel massa!!!
Jag gick totalt 4 minuter under loppet och det var fördelat lite nu och då. Det hade jag inte behövt att göra, men löparångestäckelspöket sprang bredvid mig hela tiden och då fegade jag ur. När det var en halv kilometer kvar, bad jag löparångestäckelspöket att dra dit pepparn växer, sagt och gjort la jag in en högre växel och spurtade in i målet!!!! Vilken seger för mig!!! Jag KAN!!!! Att vinna över sig själv är magiskt!!!
