Fredagsmys och sånna saker...!

Man kan göra många saker en fredagkväll. Vi valde att starta helgen med att ta oss an ett helvetesberg av rang, nämligen Hammarbybacken! Vi var där i somras, men nu var det dags igen! Efter att ha varit förkyld  , rättelse - haft en womencold som vägrar ge sig kändes fredagsmyset som en rejäl utmaning.

Första vändan upp var helt fruktansvärd...! En riktig nära dödenupplevelse inte så mycket för benen men för flåset... Milde tid! Belöningen väl uppe på toppen är magisk! Vilken utsikt över denna otroligt vackra stad!

 Vi körde fyra rundor upp och ner. Vi varvade att gå med stavar, småspringa med stavar, gå utan stavar och småspringa genrellt...! Småspringa med stavar var helt fruktansvärt! Trodde jag skulle dö!

 Stockholm i mitt hjärta - vad mer kan man säga! Jag bara älskar den här stan!

 Min träningskompis C var typ jätteglad efter fjärde och sista rundan!

Här är en annan som också var jätte glad! Känslan när man är klar är magisk! På nervägen blev det lätt jogg som nedvarvning. Mörkret föll snabbt och skogsvägen vi valde att jogga ner på var mysig, men en pannlampa hade helt klart suttit fint! Min avslutande rusch till bussen på Gullmarsplan var i bästa Usain Bolt tempo...! Busschauffören tyckte jag var rasande snabb... (det var nog första gången sedan jag sprang 60 meter i mellanstadiet som någon sa så)!  Medelålderskvinnor äger!

Efter en halvdan och snudd på obefintlig träningsmånad är jag på gång igen! Lyckan när träningsglädjen rusar genom kroppen är en belöning som är galet härlig!

Jag vann!!!

Hur gick det frågade några killar på pendeltåget på väg hem efter midnattsloppet? Svaret från min sida var givet - Jag vann!!!

Jag vann!!! Så är det faktiskt! Jag vann över mig själv! Som jag har kämpat med detta ibland himla springande och igår då stämde allt för första gången i en hel mil!!! Jag kände mig både mentalt stark och stark i benen och jag kunde njuta precis hela tiden!

Det var en galet härlig känsla att kunna vara helt närvarande i varje steg jag tog och nu har jag igen bevisat för mig själv att jag har uthålligheten. Min nästa utmaning blir att jobba lite mer med farten. Inte för att jag vill jämföra mig med någon annan, utan för att jag vill utmana mig själv!

Bilden fotograferad av L som själv precis sprungit och var i ett lyckorus, därav darret på kameran...!

 Jag hade inte anmält mig till Midnattsloppet, men när jag i torsdags fick frågan om jag ville ta en plats för en som inte kunde springa,  hörde jag mig säga ja, va kul! Så på den vägen var det! Startgrupp 5 A var min startgrupp.  Eftersom jag aldrig varit med tidigare var jag så där lagom förvirrad över det mesta.

Jag frågade ett gäng glada löpare som stod och väntade i sin grupp om de alla hade sex? Nja, inte just nu fick jag till svar och insåg vad jag precis frågat...! Startgrupp 6 menade jag, men, men...! Det blev en hel del glada skratt vilket kändes som en bra början!

Jag hittade min startgrupp och vips var vi iväg. Min strategi för loppet var att ha kul och bara njuta! Folk hejade, sjöng, jag fick massor av high5´s, hann vara lite sjuksköterska för en person som fick ont i ett knä precis i backen mot Sofia kyrka och till en annan person som fick problem med andningen. Att sedan vid backens topp mötas av Gospelkören som sjöng Ain´t no mountain high enough som grädde på moset.

Utsikten från Fjällgatan över ett Stockholm i nattljus var otroligt vackert och att springa förbi alla glada något överförfriskade krogbesökande längst vägen som erbjöd mig öl, vin och lite annat var helt underbart. Vägen runt Mosebacke, ner mot Götgatsbacken för att så småningom ta sig ut mot Hornsgatan och målrakan var galet härlig! Målet... behöver jag säga att det var välkommet?!

Summa sumarum: Midnattsloppet var en fantastiskt härlig upplevelse från början till slut och det bästa av allt var att jag kunde njuta och känna att jag orkade utan några större problem och dessutom hade mer att ge!!!

Självklart äger jag som sjutton och är kär i mig själv och lyckan över att ha fått sova med ännu en medalj har varit värt varenda svettdroppe!

Den bästa helgen ever!

Axa Fjällmaratons korta bana på 13,4 km i Jämtland var målet för årets träning! 

 Det gäller att kunna njuta av stunden och det gör jag! Jag njuter av att jag gjorde det! Jag sprang 13,4 km i en helt fantastisk miljö! Jag tävlade mot mig själv och för mig själv! Löpardemonerna fick ta ledigt och taktiken var spikad! Jag skulle njuta och känna hur jag levde med varje fiber i min kropp och jag skulle ta mig i mål!

Allt gick i uppfyllelse! Precis allt och mer där till (som att svälja knott)! Känslan när mitt alldeles egna runners high uppenbarade sig var helt magiskt! Andningen, stegen och jag var som ett!!!

Behövs det någon förklaring?

                     

Vilken känsla när vi båda gått i mål!!! Just då var vi lyckligast i hela världen!!!  Kvällen spenderades på en härlig bankett med ca 500 deltagare som tävlat  både i korta banan och Axa Fjällmaraton. Menyn lagades av kockar som lagat mat till svenska OS-lag. Behöver jag säga att det var gott?  Vi somnade definitivt lyckliga !

Att vi sedan på hemvägen skulle spendera 13,5h på ett tåg i ett totalt regnkaos, där maten var slut, då mobiltäckningen var obefintlig för det allra mesta och då vi dessutom fick åka till Ånge och Sundsvall 2 ggr under samma dag gav bara en extra krydda till helhetsupplevelsen eller så...! Tack C för en jätte rolig helg och jag är otroligt glad att vi slapp möta en livs levande björn...! Kändes mycket tryggare med renen vi såg!

Summa sumarum: Vi äger!

Hallå!!! 15 KILOMETER!!!

15 km Ursvik Extreme... C trodde jag var helt galen när jag föreslog det. Det ska tydligen vara den tuffaste terrängbanan i Stockholms området. Bara en sådan sak skulle ju kunna vara en aning avskräckande för två medelålders damer kan man tycka. Att ingen av oss sprungit så långt tidigare kunde ju vara en annan avskräckande faktor.  Att jag dessutom stup i kvarten tror att jag inte kan springa skulle kunna vara en tredje avskräckande faktor men icke sa Nicke. Vi ville utmana pannbenen riktigt rejält! 

Väl där såg vi att det var det svart/vita spåret vi skulle följa. Till en början var det rätt lugnt och sedan kom den... Backen från Helvetet!!! Helt på riktigt. Det var som själva Kebnekajse var insprängt där i Ursviks skogen.  

Precis så här kändes det när vi kommit upp på toppen! Om det är någon som undrar så gick vi uppför backen! Bara det var en pärs!

 Här är delar av backen från Helvetet! Den tog liksom aldrig slut utan bara fortsatte hur länge som helst! Överlag måste jag säga att Extremebanan innehöll en härlig samling av vidriga Helvetesbackar, även om den första enligt mig var den absolut vidrigaste.

Banan var annars härlig att springa och både jag och C älskar att springa i skogen, så här fick vi njuta maximalt! Det roliga med att springa i skogen är förutom att det är fantastiskt vackert att underlaget hela tiden varierar.

Vi sprang där i skogen och vrålade av lycka! Det var en helt fantastisk upplevelse på alla sätt. Tänk att jag som inte tror att jag kan springa, sprang 15 km! Det är inget annat än ett under!!! När stegen kändes tunga och det gjorde de väldigt mycket mot slutet så haglade pepp-ropen mellan mig och C till varandra och det bar hela vägen fram till mål!

Känslan att igen och igen upptäcka att jag kan så himla mycket mer än jag tror är överväldigande! Vilken magisk kväll det var! En kväll där både jag och C lyckades med bedriften att springa längre än någon av oss gjort tidigare, 15 km! 15 km! 15 km!!! 15 km!!!! Det här kommer jag att leva på länge, länge, länge! Om det är någon som undrar så somnade jag otroligt lycklig och galet tacksam över min medelålderskropp och självklart är jag dökär i mig själv!!!

Årets första medalj och jag!

Årets första medalj är bärgad! Gissa om det känns härligt!!! Det var ett kul terränglopp som kördes på norra Djurgården på en fantastiskt solig vårdag. Jag sprang det förra året och då var det första gången ever som jag sprang ett lopp, så just därför kändes det extra kul att göra det i år igen. Det största pirret för min del var om jag hade utvecklat mig något sedan förra året.

Jag och min kompis C, som för övrigt hade ansvar för cheerleadning, pepp, energipåfyllning samt fotografering åkte till loppet tillsammans. Det kändes himla tryggt att ha henne med! Vi träffade en massa trevliga människor som jag inte sett på länge och vi hann t o m hjälpa till att resa ett militärtält. Sedan var det dags för damer 6 km... Friskis och svettis hade hand om uppvärmningen. Där stod jag och en massa andra förväntansfulla kvinnor och ryktes med av stämningen.  Pang, så smällde startskottet och alla drog iväg som en avlöning!  

Efter att ha kutat över en lerig äng visste jag att första helvetesbacken skulle komma! Förra året dog jag bara vid synen av denna, men igår... ja då ägde jag i den backen! Jag gnetade mig upp och kände mig som en vinnare! Sedan fortsatte loppet i en hel del lera och både obanad och banad terräng.  Banan är kul och varierande och jag kunde njuta av underbart vacker natur, men tusan vad jobbigt det var!

Jag brottas som bekant en hel del med löparångestäckelspöket som gärna vill hänga med mig, så även igår. Visst har det blivit bättre, men det sitter som ett skavsår i huvudet och är bara så irriterande! Jag hade ett verkligt snack med mig själv där i backarna och i lervällingen och bad spöket att flyga och fara...! Så vips var de 6 km klara och jag hade både överlevt och haft roligt och jag hade blivit lite snabbare än förra året! Jag har sedan länge bestämt mig för att bara jämföra mig med mig själv och fatta lyckan när jag upptäckte att jag blivit så där en ca 8 minuter snabbare än förra året och om jag dumpat löparångestäckelspöket efter första backen hade det gått ännu snabbare...! Men HURRA för mig! 

Det är något speciellt med att få medalj! Jag bara älskar det! Känslan att veta att jag igen både har övervunnit mig själv och förvånat mig själv är magisk!

Jag blir helt enkelt hög av medaljer!

Min fina väninna C, som bara var helt bäst idag! Vilken ynnest att ha sådan positiv energi omkring mig!

Känslan när startskottet går och alla öser på som 17 och jag är en av alla gör mig jublande glad och stolt! Jag kan så himla mycket mer än jag tror!

Pannlampsväninnorna var samlade denna fantastiska vårdag. U och M sprang 12 km...! Vilka kvinnor!
Kvällen avslutades sedan hos U som bjöd oss på en god och himla mysig middag!

Efter en lång men fantastisk dag satte jag mig till slut i soffan och självklart hade jag medaljen runt halsen och bara ägde! Tänk vilken dag! Snacka om att fylla på måbrakontot!!! När jag njutit av att ha medaljen runt halsen tillräckligt länge kommer den självklart hängas upp på min "jagägervägg" !!!
Dagar som dessa äger och självklart blir jag mer än lovligt kär i mig själv!!!

JAGÄGERVÄGG!!!

Jag fick för mig att jag idag skulle fixa mig en sådan. Den här väggen ska vara en vägg som peppar mig att göra lite mer än jag tror att jag kan! En vägg som klappar mig lite på axeln och säger - se vad du kan när du bestämmer dig!!!

Ta mig 17 om inte den här väggen kommer att bli en av mina viktigaste peppställen hittills!!! Jag tänker att det här är en vägg jag kan luta mig mot de dagar som livet känns lite extra motigt. Det gäller att rusta sig på alla sätt man kan! Ha en härlig lördagkväll!

Shoppingjogging - vilken kanongrej!

 När jag igår kväll föreslog för min väninna C, att vi kunde kombinera att springa och kolla på löparskor, trodde hon att jag skämtade. Men inte tusan skämtar jag om sådana saker!

Sagt och gjort - i morse sammanstrålade vi på Söder och började springa längst Södermälarstrand, över Centralbron och ut på Riddarholmen. Utsikten....! Helt magisk! Vårsol, spegelblankt vatten,  lite turister och vi! 

Siktet var inställt på Runners Store på Vasagatan! På schemat stod att prova ut terrängskor till Fru Pannben! Det finns hur mycket att välja på som helst!

 Jag föll pladask för Salomon Speedcross! Vilka skor!!! Satt som en smäck!!! Jag tror att jag kommer att bli farligt snabb med dem på fötterna..!

Sedan sprang vi upp för Kungsgatan till Alewalds och där hittade jag denna!!! Den måste vara ämnad för mig!!! Jag bara stod där och ägde!!! 

 Min väninna C fick slita mig från den oranga jackan för att kunna springa vidare. Vi fortsatte upp mot Hötorget! Solen sken och vårkänslorna kom som ett brev på posten och man blir bara lycklig! Lycklig av att leva, göra roliga saker, ha fantastiska vänner och få hitta på lite bus! Titta vilka snygga brudar!

Självklart måste jag ha en bild med en Fru Pannben pose...! Vilken känsla! Klart man blir mer än småkär i sig själv en dag som denna!

 Efter en joggingfika, sprang vi vidare mot Norr Mälarstrand och för första gången i mitt liv fick jag vara en löparLisen på Kungsholmen! Det var vi och typ 1 miljon andra lördagsflanerare och löpare! Rätt trångt, men miljön...! Det var helt underbart!!!

 Efter Norrmälarstrand sprang vi upp på Västerbron! Jag blir aldrig mätt på den utsikten! Här står vi och äger och hämtar andan lite! Sedan fortsatte vi mot Söder och avslutade löpningen i Tanto!

Vilken helt fantastisk dag! Vi har joggat, snackat, rekat läget i sportaffärer, njutit av vårvärmen, solen, sett en massa vackert i vår fantastiska stad, fått en stor dos motion, fikat och vad mer behöver man???

Shoppingjogging är att rekommendera!!! Jag tänker absolut göra det igen!  Klart som tusan att jag är kär i mig själv!!! Kan man bli annat???
Ha en härlig lördag!!!

Medelålderslycka!