Årets första medalj är bärgad! Gissa om det känns härligt!!! Det var ett kul terränglopp som kördes på norra Djurgården på en fantastiskt solig vårdag. Jag sprang det förra året och då var det första gången ever som jag sprang ett lopp, så just därför kändes det extra kul att göra det i år igen. Det största pirret för min del var om jag hade utvecklat mig något sedan förra året.
Jag och min kompis C, som för övrigt hade ansvar för cheerleadning, pepp, energipåfyllning samt fotografering åkte till loppet tillsammans. Det kändes himla tryggt att ha henne med! Vi träffade en massa trevliga människor som jag inte sett på länge och vi hann t o m hjälpa till att resa ett militärtält. Sedan var det dags för damer 6 km... Friskis och svettis hade hand om uppvärmningen. Där stod jag och en massa andra förväntansfulla kvinnor och ryktes med av stämningen. Pang, så smällde startskottet och alla drog iväg som en avlöning!
Efter att ha kutat över en lerig äng visste jag att första helvetesbacken skulle komma! Förra året dog jag bara vid synen av denna, men igår... ja då ägde jag i den backen! Jag gnetade mig upp och kände mig som en vinnare! Sedan fortsatte loppet i en hel del lera och både obanad och banad terräng. Banan är kul och varierande och jag kunde njuta av underbart vacker natur, men tusan vad jobbigt det var!
Jag brottas som bekant en hel del med löparångestäckelspöket som gärna vill hänga med mig, så även igår. Visst har det blivit bättre, men det sitter som ett skavsår i huvudet och är bara så irriterande! Jag hade ett verkligt snack med mig själv där i backarna och i lervällingen och bad spöket att flyga och fara...! Så vips var de 6 km klara och jag hade både överlevt och haft roligt och jag hade blivit lite snabbare än förra året! Jag har sedan länge bestämt mig för att bara jämföra mig med mig själv och fatta lyckan när jag upptäckte att jag blivit så där en ca 8 minuter snabbare än förra året och om jag dumpat löparångestäckelspöket efter första backen hade det gått ännu snabbare...! Men HURRA för mig!
Det är något speciellt med att få medalj! Jag bara älskar det! Känslan att veta att jag igen både har övervunnit mig själv och förvånat mig själv är magisk!
Jag blir helt enkelt hög av medaljer!
Känslan när startskottet går och alla öser på som 17 och jag är en av alla gör mig jublande glad och stolt! Jag kan så himla mycket mer än jag tror!
Kvällen avslutades sedan hos U som bjöd oss på en god och himla mysig middag!
Efter en lång men fantastisk dag satte jag mig till slut i soffan och självklart hade jag medaljen runt halsen och bara ägde! Tänk vilken dag! Snacka om att fylla på måbrakontot!!! När jag njutit av att ha medaljen runt halsen tillräckligt länge kommer den självklart hängas upp på min "jagägervägg" !!!
Dagar som dessa äger och självklart blir jag mer än lovligt kär i mig själv!!!
ja vi är för bra min medalj hänger i köket tillsammans med tjurrusets...hejhopp
SvaraRadera