måndag 31 december 2012

Mina "årsord" för 2013

Jag får säga tack och hej till 2012 års LYFTA och EXTREMT KUL! Nu står 2013 för dörren. Det känns alltid lite spännande att ha ett helt nytt år framför sig.  Lite svårt har jag haft att välja nya ord måste jag erkänna. Måste man ha årsord? Klart man inte måste, men för mig har det fungerat hur bra som helst.  Klart mycket bättre än att sätta upp nyårslöften om att jag ska banta och börja träna osv. Ett vinnande koncept  för mig, som jag tänker hålla i! Orden ger mig en riktning att jobba mot! Tack till Monnah för den inspirationen!

Mina ord för 2013 blir:
  • ZLATANERA!
  • JAG KAN!
Ordet zlatanera kom med i språkrådets nyordlista för 2012 och det passar mig utmärkt! Lite nytänk till ett nytt år helt enkelt!!! Zlatanera betyder bl a att "klara något med kraft".  Det är ett ord jag kan applicera på många sätt. Jag tänker inte springa maraton eller så, men jag vill fortsätta att utmana mig själv på flera områden och då känns zlatanera som ett perfekt ord! En utmaning är t ex att hålla i den livstilsförändring jag gjort och håller på med. Att inte ge upp! Att inte bli bekväm utan att fortsätta utvecklas och en hel massa mer!

Sedan tycker jag Zlatan är fantastisk! Den killen går helt sin egen väg och han är magisk i det han gör! Han kan få hela världen att häpna. Han gör ofta något helt oväntat och det inspirerar mig! Tänk bara cykelsparksmålet mot England! För mig räcker det att häpna, förvåna och överaska mig själv! Dessutom ligger det mycket pannben i ordet, kanske är det därför jag valt det. Att zlatanera tänker jag hålla på med hela 2013!

Jag kan - det behöver jag påminna mig om precis hela tiden! Dessutom kan jag mycket mer än vad jag själv förstår! Jag kan en hel massa, men jag gör det på mitt sätt och det tänker jag fortsätta med!

Jag tror att 2013 blir som alla andra år, dvs ett år med både svårigheter och glädjeämnen, precis som livet är mest! Om jag fyller på så mycket jag kan på mitt måbrakonto, så har jag resurser att ta av när livet känns tyngre tänker jag!

Marathonmia säger så många kloka saker bl. a har hon sagt: uppförsbackar är bara upp och nervända nerförsbackar! Så ska jag försöka tänka mer!

Jag tror 2013 kommer att bli hur bra som helst! Gott nytt år!

fredag 28 december 2012

Från supertjock soffpotatis till idag - en reseskildring


Ibland behöver man nå sitt absoluta bottenläge innan det vänder, så var det i allafall för mig. Bottenläget kom inte som en blixt från klar himmel utan smög sig på gradvis. Bottenläget är ingen kul plats att hänga på kan jag lova. Med självkänslan i botten, efter år av att glömma bort mig själv nådde jag min gräns. Nu fick det tusan vara nog!

Jag förstod att jag behövde göra helt annorlunda, men jag visste inte riktigt hur. Jag väntade på det perfekta tillfället, när jag liksom knäckte koden som gör att man plötsligt tar tag i sig själv och blir supermotiverad...!

Jag bestämde mig för att jag skulle vara en tränande kvinna och jag började träna på gym. Där träffade jag världens bästa PT, som sa till mig att det var bara att bestämma sig. Det var himla lätt för honom att säga tänkte jag. Han som är ung och har tränat hela tiden, vad tusan vet han hur det är att vara jag! Jag som har så mycket att göra, barn, jobbar mer än heltid och dessutom har en gammal mamma som behöver en hel del hjälp av mig... Det finns liksom inte tid. Lisen, sa han - det finns inget magiskt trick - du måste bestämma dig vem du vill vara. Vill du vara en kvinna som tränar, så då bestämmer du dig för att vara det och följer det.

Så jag bestämde mig för det. Det var hur läskigt som helst, mest för att jag skämdes för att jag låtit bli att ta hand om mig själv och liksom släppt bromsen...! Jag tränade på och det började hända saker. Jag gick ner lite i vikt och kroppen började omformas. Jag läste träningsbloggar, gick hos en coach som hjälpte mig att tänka i nya banor.

Jag kastade mig in i att börja träna Nordic Military Training om det kan du läsa här. För första gången någonsin fick jag uppleva hur träningsglädje känns och mitt pannben började utvecklas. Just pannbensutvecklingen har hjälp mig så otroligt mycket!

En del sätter på sig viktväst när de tränar för att de ska få kämpa lite mer. Det behövde aldrig jag för jag hade min inbyggd. Viktvästen gjorde det så tungt att träna. Jag insåg att om jag ska orka träna som jag vill så måste jag ta tag i vikten en gång för alla.  Men det satt hårt åt det där med att ta tag i vikten.  Jag insåg att jag behövde hjälp att bryta min mentala spärr av att tro att jag inte kan.

Tillslut så bestämde jag mig bara och vet ni vad? Det var inte så svårt som jag trodde! Jag har nu också bestämt mig för att jag aldrig ska tillbaka där jag var för två år sedan. Så i takt med att jag har gått ner i vikt, har jag rensat ut och givit bort alla mina kläder. De ska inte finnas i min garderob längre. Den delen av mitt liv är över. Det var en viktig symbolisk handling för mig! Att städa ut den delen av mig själv som jag var färdig med. Att stänga den dörren!

Jag har nu på 2 år gått ner 30 kg i vikt och jag är inte riktigt klar ännu. 30 kg...! Det är helt galet! Fy tusan vad jag kan när jag bara bestämmer mig!!! Att gå ner i vikt var för mig en total nödvändighet inte bara för att det är lättare när jag tränar, utan också ur ett hälsoperspektiv.

Jag har rest med mig själv och det har varit och är en himla spännande resa! Från supertjock soffpotatis till att vara en kvinna som tränar. Dessutom tycker jag att jag är skitsnygg och läcker! Det finns naturligtvis de som inte håller med och det är helt ok! Det viktigaste för mig är faktiskt vad jag tycker!

En annan sak jag har lärt mig på resan är att jag behöver inspireras av människor för att orka framåt. Jag blir inspirerad stup i kvarten och för mig handlar det om att lära mig ett annat sätt att tänka. Att välja att se möjligheter!  Idag "ombestämmer" jag mig varje dag för att jag är en kvinna som tränar, så att jag inte ska glömma!

Jag mår bra! Jag är glad och lycklig! Jag gör saker på mitt sätt och det fungerar för mig! Jag har fått höra att jag inspirerar! Det gör mig så varm i hjärtat och tacksam!  Vem skulle ha trott det? Mest är jag tacksam för att jag nu bygger en kropp som ska hjälpa mig att orka bli gammal och förhoppningsvis ha himla kul på vägen! Det är en galet härlig känsla att leva!!!

Kan jag göra den här resan, ja då kan vem som helst! Jag lovar! Det är faktiskt bara att börja!





torsdag 20 december 2012

Typ årsbokslut för 2012

 Så börjar 2012 gå mot sitt slut! Mina årsord, eller mål ord har varit LYFTA och EXTREMT KUL! Här är ett axplock av året som varit:


  • Jag har fyllt 50! Det har varit hur kul som helst!
  • Jag har börjat sjunga i ett band!
  • Jag har spelat in två spår på en skiva - galet, men roligt!
  • Jag har besegrat helvetesberget!
  • Jag har sprungit mina två första lopp ever och fått medalj!!!
  • Jag gillar att springa i regn och snö!
  • Jag gillar att bada i Årstaviken efter ett träningspass!
  • Jag har förvånat mig själv gånger flera!
  • Jag kan så himla mycket mer än vad jag tror!
  • Jag nådde nästan hela vägen fram till mitt mål att springa 1 mil...!
  • Jag har haft personer omkring mig som lyft mig så otroligt mkt: Ankar-Åsa, Anne-Li, HCZB, NMT, träningskompisar, familj och vänner!
  • Jag har lärt känna och träffat en hel massa spännande och underbara människor!
  • Jag är tacksam och lycklig!
  • Jag har klarat av saker på jobbet som jag aldrig trodde jag skulle klara!
  • Jag har blivit friad till på tunnelbanan av en vilt främmande karl!
  • Jag har tillsammans med den skäggigemannen åkt på en drömsemester för att fira båda våra 50 års dagar!
  • Jag har joggat tillsammans med min älskling för första gången ever och det historiska ögonblicket ägde rum i Karibien och Florida! En vana som vi ska fortsätta med!
  • Jag har tagit nästa steg i min livsstils förändring och gått ner en massa kilo!
  • Jag har kunnat köpa jeans i 4 storlekar mindre än tidigare!
  • Jag har köpt och haft på mig en bikini för första gången på 20 år! 
  • Jag har tömt hela min garderob och givit bort alla mina gamla kläder! Jag har liksom gjort slut med dem permanent!
  • Jag har utmanat mig själv på alla tänkbara vis! Jag åkte dragonsline på Haiti. Jag hängde i en sele på en vajer och for fram som en projektil i ca 1 km ner för ett högt berg, ut över havet! Jag trodde jag skulle dö, men jag tänkte nu är det min tur att leva fullt ut! Jag överlevde och under hela färden ner skrek jag upp mot himlen att jag äger och att jag är helt himla fantastisk!
  • Jag har varit kär i mig själv hur många gånger som helst och det är en helt underbar känsla!

Vilket år! Jag har haft extremt kul och jag har verkligen utmanat och utvecklat mig själv, så lyft det har jag sannerligen gjort!

När jag började min livsstils förändring för två år sedan så har det hänt mycket! Livet som 50 åring äger! Jag äger! Nu ser jag fram emot 2013 och bloggandet lägger jag nog på is! Har ju inte varit så frekvent med det precis, men det här inlägget känns som ett värdigt avslut om inte annat!
ps: klart man blir kär i sig själv över ett år som detta!!!