Hallå!!! 15 KILOMETER!!!

15 km Ursvik Extreme... C trodde jag var helt galen när jag föreslog det. Det ska tydligen vara den tuffaste terrängbanan i Stockholms området. Bara en sådan sak skulle ju kunna vara en aning avskräckande för två medelålders damer kan man tycka. Att ingen av oss sprungit så långt tidigare kunde ju vara en annan avskräckande faktor.  Att jag dessutom stup i kvarten tror att jag inte kan springa skulle kunna vara en tredje avskräckande faktor men icke sa Nicke. Vi ville utmana pannbenen riktigt rejält! 

Väl där såg vi att det var det svart/vita spåret vi skulle följa. Till en början var det rätt lugnt och sedan kom den... Backen från Helvetet!!! Helt på riktigt. Det var som själva Kebnekajse var insprängt där i Ursviks skogen.  

Precis så här kändes det när vi kommit upp på toppen! Om det är någon som undrar så gick vi uppför backen! Bara det var en pärs!

 Här är delar av backen från Helvetet! Den tog liksom aldrig slut utan bara fortsatte hur länge som helst! Överlag måste jag säga att Extremebanan innehöll en härlig samling av vidriga Helvetesbackar, även om den första enligt mig var den absolut vidrigaste.

Banan var annars härlig att springa och både jag och C älskar att springa i skogen, så här fick vi njuta maximalt! Det roliga med att springa i skogen är förutom att det är fantastiskt vackert att underlaget hela tiden varierar.

Vi sprang där i skogen och vrålade av lycka! Det var en helt fantastisk upplevelse på alla sätt. Tänk att jag som inte tror att jag kan springa, sprang 15 km! Det är inget annat än ett under!!! När stegen kändes tunga och det gjorde de väldigt mycket mot slutet så haglade pepp-ropen mellan mig och C till varandra och det bar hela vägen fram till mål!

Känslan att igen och igen upptäcka att jag kan så himla mycket mer än jag tror är överväldigande! Vilken magisk kväll det var! En kväll där både jag och C lyckades med bedriften att springa längre än någon av oss gjort tidigare, 15 km! 15 km! 15 km!!! 15 km!!!! Det här kommer jag att leva på länge, länge, länge! Om det är någon som undrar så somnade jag otroligt lycklig och galet tacksam över min medelålderskropp och självklart är jag dökär i mig själv!!!

Äventyr!

Sätt dig på tunnelbanan och möt mig på Mariatorget sa C! Vi ska ut på äventyr! Precis vad jag behövde efter att ha stått och skrapat färg och målat i 2 dagar. Jag hoppade i träningskläderna och drog iväg med kommunala färdmedel till mötesplatsen. Känslan av att sitta i träningskläder på tunnelbanan är ett äventyr i sig kan jag meddela!

Vi blev upphämtade vid en tunnelbanestation av B, en kille som både jag och C tränat Nordic Military Training med för 1 1/2 år sedan. Han ville visa oss ett jätte härligt terrängspår.

Vi valde 5 härliga himla km som sög rejält i benen kan jag säga! Perfekt bana! Rolig, tuff för "baklåren", många vidriga sega helvetesbackar, fantastisk natur, fågelsång och lite mygg! Kan det bli bättre? Tack C och B för ett härligt äventyr! Kär i mig själv? Självklart! Jag springer ju för tjuven!

Wake me up för tjyven!!!!

Känslan jag längtade efter att känna igår, kom idag! Kortlängtningar är inte helt fel ska jag säga!
Jag snörade på mig joggingskorna och drog iväg! Bestämde mig direkt för att ha min gladbild på hornhinnan och vilken skillnad! Jag sprang och kände att jag orkade! Avslutade rundan med min nya kompis herr kettlebell! Känns galet härligt.

På TV3 går en ny serie - Min stora lata familj. Igår var Lotta med, en galet härligt människa som jag både jobbat med och känner privat. Vilken kämparglöd! Kommentaren - jag var redo att ringa Fonus efter att ha kämpat sig igenom hinderbanan var så himla mitt i prick! Fattar precis. Så kände jag efter mitt första pass på NMT med Bruno som tränare! Han är helt underbar, men jag och varje fiber i min kropp var i chock!

Om man håller i och kämpar vidare så kommer belöningen, så är det bara!!!

Med min gladbild på hornhinnan och Avicii  ägde jag idag! Wake me up förtjyven - jag är en löpare!

Nu ska jag bestämma en ny kortlängtning!

Dagens "längtning"!

Foto av Lisa - Expressen fotograf

Under en tid har löpningen känts himla tung och seg. Det känns mer som om det går bakåt än framåt och det känns oerhört frustrerande. Det är tur att jag har utvecklat ett bra pannben som gör att ge upp inte är något som helst alternativ, även om tanken pockar på ibland ska jag villigt erkänna.

Min "längtning" för dagen är att jag ska komma ihåg känslan av glädje i den här bilden! Här står jag på en trappa i Sigtuna, blir fotograferad av en fotograf från Expressen och är bara så ruskigt bubblande glad för att jag lyckas påbörja en livsstilsförändringsresa som heter duga om jag får säga det själv!


Att komma ihåg den känslan tänker jag längta efter precis hela dagen!

Längtans typer...

Jag tror att jag är mer av en långlängtare! Jag sätter ofta upp en längtning som ligger en bra bit fram i tiden. Eftersom tålamod inte är mitt bästa område blev jag otroligt glad över ett tips jag fick av en kille på Pressbyrån här om dagen.

- Börja korttängta, sa han! Det är mycket bättre än att jämt hålla på och längta efter något som är långt, långt fram i tiden!

Jag tänker ta honom på orden och börja pronto!  Nu ska jag kortlängta till något härligt varje dag under hela semestern! Just nu längtar jag till jordgubbarna jag snart ska njuta av!

Vilken längtans typ är du?