måndag 31 december 2012

Mina "årsord" för 2013

Jag får säga tack och hej till 2012 års LYFTA och EXTREMT KUL! Nu står 2013 för dörren. Det känns alltid lite spännande att ha ett helt nytt år framför sig.  Lite svårt har jag haft att välja nya ord måste jag erkänna. Måste man ha årsord? Klart man inte måste, men för mig har det fungerat hur bra som helst.  Klart mycket bättre än att sätta upp nyårslöften om att jag ska banta och börja träna osv. Ett vinnande koncept  för mig, som jag tänker hålla i! Orden ger mig en riktning att jobba mot! Tack till Monnah för den inspirationen!

Mina ord för 2013 blir:
  • ZLATANERA!
  • JAG KAN!
Ordet zlatanera kom med i språkrådets nyordlista för 2012 och det passar mig utmärkt! Lite nytänk till ett nytt år helt enkelt!!! Zlatanera betyder bl a att "klara något med kraft".  Det är ett ord jag kan applicera på många sätt. Jag tänker inte springa maraton eller så, men jag vill fortsätta att utmana mig själv på flera områden och då känns zlatanera som ett perfekt ord! En utmaning är t ex att hålla i den livstilsförändring jag gjort och håller på med. Att inte ge upp! Att inte bli bekväm utan att fortsätta utvecklas och en hel massa mer!

Sedan tycker jag Zlatan är fantastisk! Den killen går helt sin egen väg och han är magisk i det han gör! Han kan få hela världen att häpna. Han gör ofta något helt oväntat och det inspirerar mig! Tänk bara cykelsparksmålet mot England! För mig räcker det att häpna, förvåna och överaska mig själv! Dessutom ligger det mycket pannben i ordet, kanske är det därför jag valt det. Att zlatanera tänker jag hålla på med hela 2013!

Jag kan - det behöver jag påminna mig om precis hela tiden! Dessutom kan jag mycket mer än vad jag själv förstår! Jag kan en hel massa, men jag gör det på mitt sätt och det tänker jag fortsätta med!

Jag tror att 2013 blir som alla andra år, dvs ett år med både svårigheter och glädjeämnen, precis som livet är mest! Om jag fyller på så mycket jag kan på mitt måbrakonto, så har jag resurser att ta av när livet känns tyngre tänker jag!

Marathonmia säger så många kloka saker bl. a har hon sagt: uppförsbackar är bara upp och nervända nerförsbackar! Så ska jag försöka tänka mer!

Jag tror 2013 kommer att bli hur bra som helst! Gott nytt år!

fredag 28 december 2012

Från supertjock soffpotatis till idag - en reseskildring


Ibland behöver man nå sitt absoluta bottenläge innan det vänder, så var det i allafall för mig. Bottenläget kom inte som en blixt från klar himmel utan smög sig på gradvis. Bottenläget är ingen kul plats att hänga på kan jag lova. Med självkänslan i botten, efter år av att glömma bort mig själv nådde jag min gräns. Nu fick det tusan vara nog!

Jag förstod att jag behövde göra helt annorlunda, men jag visste inte riktigt hur. Jag väntade på det perfekta tillfället, när jag liksom knäckte koden som gör att man plötsligt tar tag i sig själv och blir supermotiverad...!

Jag bestämde mig för att jag skulle vara en tränande kvinna och jag började träna på gym. Där träffade jag världens bästa PT, som sa till mig att det var bara att bestämma sig. Det var himla lätt för honom att säga tänkte jag. Han som är ung och har tränat hela tiden, vad tusan vet han hur det är att vara jag! Jag som har så mycket att göra, barn, jobbar mer än heltid och dessutom har en gammal mamma som behöver en hel del hjälp av mig... Det finns liksom inte tid. Lisen, sa han - det finns inget magiskt trick - du måste bestämma dig vem du vill vara. Vill du vara en kvinna som tränar, så då bestämmer du dig för att vara det och följer det.

Så jag bestämde mig för det. Det var hur läskigt som helst, mest för att jag skämdes för att jag låtit bli att ta hand om mig själv och liksom släppt bromsen...! Jag tränade på och det började hända saker. Jag gick ner lite i vikt och kroppen började omformas. Jag läste träningsbloggar, gick hos en coach som hjälpte mig att tänka i nya banor.

Jag kastade mig in i att börja träna Nordic Military Training om det kan du läsa här. För första gången någonsin fick jag uppleva hur träningsglädje känns och mitt pannben började utvecklas. Just pannbensutvecklingen har hjälp mig så otroligt mycket!

En del sätter på sig viktväst när de tränar för att de ska få kämpa lite mer. Det behövde aldrig jag för jag hade min inbyggd. Viktvästen gjorde det så tungt att träna. Jag insåg att om jag ska orka träna som jag vill så måste jag ta tag i vikten en gång för alla.  Men det satt hårt åt det där med att ta tag i vikten.  Jag insåg att jag behövde hjälp att bryta min mentala spärr av att tro att jag inte kan.

Tillslut så bestämde jag mig bara och vet ni vad? Det var inte så svårt som jag trodde! Jag har nu också bestämt mig för att jag aldrig ska tillbaka där jag var för två år sedan. Så i takt med att jag har gått ner i vikt, har jag rensat ut och givit bort alla mina kläder. De ska inte finnas i min garderob längre. Den delen av mitt liv är över. Det var en viktig symbolisk handling för mig! Att städa ut den delen av mig själv som jag var färdig med. Att stänga den dörren!

Jag har nu på 2 år gått ner 30 kg i vikt och jag är inte riktigt klar ännu. 30 kg...! Det är helt galet! Fy tusan vad jag kan när jag bara bestämmer mig!!! Att gå ner i vikt var för mig en total nödvändighet inte bara för att det är lättare när jag tränar, utan också ur ett hälsoperspektiv.

Jag har rest med mig själv och det har varit och är en himla spännande resa! Från supertjock soffpotatis till att vara en kvinna som tränar. Dessutom tycker jag att jag är skitsnygg och läcker! Det finns naturligtvis de som inte håller med och det är helt ok! Det viktigaste för mig är faktiskt vad jag tycker!

En annan sak jag har lärt mig på resan är att jag behöver inspireras av människor för att orka framåt. Jag blir inspirerad stup i kvarten och för mig handlar det om att lära mig ett annat sätt att tänka. Att välja att se möjligheter!  Idag "ombestämmer" jag mig varje dag för att jag är en kvinna som tränar, så att jag inte ska glömma!

Jag mår bra! Jag är glad och lycklig! Jag gör saker på mitt sätt och det fungerar för mig! Jag har fått höra att jag inspirerar! Det gör mig så varm i hjärtat och tacksam!  Vem skulle ha trott det? Mest är jag tacksam för att jag nu bygger en kropp som ska hjälpa mig att orka bli gammal och förhoppningsvis ha himla kul på vägen! Det är en galet härlig känsla att leva!!!

Kan jag göra den här resan, ja då kan vem som helst! Jag lovar! Det är faktiskt bara att börja!





torsdag 20 december 2012

Typ årsbokslut för 2012

 Så börjar 2012 gå mot sitt slut! Mina årsord, eller mål ord har varit LYFTA och EXTREMT KUL! Här är ett axplock av året som varit:


  • Jag har fyllt 50! Det har varit hur kul som helst!
  • Jag har börjat sjunga i ett band!
  • Jag har spelat in två spår på en skiva - galet, men roligt!
  • Jag har besegrat helvetesberget!
  • Jag har sprungit mina två första lopp ever och fått medalj!!!
  • Jag gillar att springa i regn och snö!
  • Jag gillar att bada i Årstaviken efter ett träningspass!
  • Jag har förvånat mig själv gånger flera!
  • Jag kan så himla mycket mer än vad jag tror!
  • Jag nådde nästan hela vägen fram till mitt mål att springa 1 mil...!
  • Jag har haft personer omkring mig som lyft mig så otroligt mkt: Ankar-Åsa, Anne-Li, HCZB, NMT, träningskompisar, familj och vänner!
  • Jag har lärt känna och träffat en hel massa spännande och underbara människor!
  • Jag är tacksam och lycklig!
  • Jag har klarat av saker på jobbet som jag aldrig trodde jag skulle klara!
  • Jag har blivit friad till på tunnelbanan av en vilt främmande karl!
  • Jag har tillsammans med den skäggigemannen åkt på en drömsemester för att fira båda våra 50 års dagar!
  • Jag har joggat tillsammans med min älskling för första gången ever och det historiska ögonblicket ägde rum i Karibien och Florida! En vana som vi ska fortsätta med!
  • Jag har tagit nästa steg i min livsstils förändring och gått ner en massa kilo!
  • Jag har kunnat köpa jeans i 4 storlekar mindre än tidigare!
  • Jag har köpt och haft på mig en bikini för första gången på 20 år! 
  • Jag har tömt hela min garderob och givit bort alla mina gamla kläder! Jag har liksom gjort slut med dem permanent!
  • Jag har utmanat mig själv på alla tänkbara vis! Jag åkte dragonsline på Haiti. Jag hängde i en sele på en vajer och for fram som en projektil i ca 1 km ner för ett högt berg, ut över havet! Jag trodde jag skulle dö, men jag tänkte nu är det min tur att leva fullt ut! Jag överlevde och under hela färden ner skrek jag upp mot himlen att jag äger och att jag är helt himla fantastisk!
  • Jag har varit kär i mig själv hur många gånger som helst och det är en helt underbar känsla!

Vilket år! Jag har haft extremt kul och jag har verkligen utmanat och utvecklat mig själv, så lyft det har jag sannerligen gjort!

När jag började min livsstils förändring för två år sedan så har det hänt mycket! Livet som 50 åring äger! Jag äger! Nu ser jag fram emot 2013 och bloggandet lägger jag nog på is! Har ju inte varit så frekvent med det precis, men det här inlägget känns som ett värdigt avslut om inte annat!
ps: klart man blir kär i sig själv över ett år som detta!!!


måndag 30 juli 2012

Så här ser den ut....

Min träningsvecka alltså! Jag tänkte försöka göra lite varje dag, mest bara för att utmana mig själv och att variera mig lite. Självklart gör jag allt i mitt eget tempo... Snigeltempo och dag 7 vilar jag!

lördag 21 juli 2012

Mördarbacken min bästis?



Mördarbacken ska ge mig bättre flås är det tänkt! Att springa uppför den 7 gånger, känns kan jag lova! Lite som en näradödenupplevelse varje gång om jag ska vara ärlig.

Jag ska berätta en hemlis... Min plan är att vi ska bli bästisar - mördarbacken och jag!

söndag 3 juni 2012

Vårruset 30 maj 2012

Jag fick mitt startbevis i 50 års present av en god vän! Men då i januari kändes den 30 maj himla långt bort. Vips var det just den 30 maj och pirret i magen växte speciellt den aktuella dagen för kalaset!
Vi anmälde en grupp och vi blev 8 kvinnor som för dagen kallade oss Lag Pannben! 

Så kom vi då till Norra Djurgården vid universitetet och jag visste inte vad jag skulle förvänta mig! Milde tid - det var kvinnor i tusentals, närmare bestämt 14000 st spring glada sådana just denna kväll. 

Det var dags att bestämma sig för vilken grupp vi skulle starta i och jag tror ju på att vara ärlig, så jag hade tänkt att placera mig låååångt bak. Där skulle de som ville springa/gå befinna sig. Men nej... inte vi! Jag följde snällt med de som sprungit förut och de sa att vi ska ställa oss längre fram! Vips stod jag
där bland en massa springa fortlöpare...! Om de bara visste tänkte jag! Kändes faktiskt lite busigt härligt!

Pang så gick starten  och hela flocken av kvinnor rörde sig sakta framåt. Det gick ju inte fort precis, men jag bestämde mig att jag skulle springa från start hur sakta det än gick och jag skulle heller inte jämföra mig med andra! Det här loppet handlade bara om mig helt enkelt! 

När jag sprang mitt i detta kvinnohav, tänkte jag på vilken resa jag har gjort! Det är faktiskt inte klokt när jag tänker efter! Från att inte ha tränat alls på över 20 år till att faktiskt vara en kvinna som tränar regelbundet är himla fantastiskt! Inte bara det... jag har utmanat mig själv på alla tänkbara vis och kastat mig ut från min egen bekvämlighetszon! Vi snackar pannben!!!

Det hände mkt i huvudet på mig där en onsdagskväll på Djurgården den sista maj...! För första gången när jag sprang kunde jag titta på allt det vackra runt omkring och faktiskt ta in det! Jag kunde njuta fast jag sprang! Det var en helt ny upplevelse! 

En annan helt ny upplevelse var att jag sprang om en massa människor som faktiskt också sprang...! Medan jag sprang om så hade jag lust att skrika ut över hela himla Djurgården att titta på mig...  jag som inte tror jag kan springa - nu springer jag t o m om en hel massa!!!

Jag gick totalt 4 minuter under loppet och det var fördelat lite nu och då. Det hade jag inte behövt att göra, men löparångestäckelspöket sprang bredvid mig hela tiden och då fegade jag ur. När det var en halv kilometer kvar, bad jag löparångestäckelspöket att dra dit pepparn växer, sagt och gjort la jag in en högre växel och spurtade in i målet!!!! Vilken seger för mig!!! Jag KAN!!!! Att vinna över sig själv är magiskt!!!

 Jag är barnsligt förtjust i medaljer! Kan inte rå för det! Nu har jag två och jag älskar dem!!!

Jag försöker ta varje tillfälle i akt att fira det roliga i livet och sätta in på mitt måbrakonto! Vårruset var absolut en sådan insättning!!!  Fy tusan vad jag kan! Jag äger!!! Det här vill jag göra om och då tänker jag springa precis hela tiden!!!

söndag 22 april 2012

Ursäkta men måste man ta av sig medaljen när man duschar?

Foto av Tonje
Igår var en historisk dag för mig! 50 år gammal har jag sprungit mitt första lopp någonsin! Det är faktiskt hur stort som helst! För en del kanske det var ett lopp av många, men för mig var det THE LOPP!!! 

Foto av Tonje
Jag som aldrig trodde att jag kunde. Jag som inte vågade. Jag som var för tjock, för otränad, för långsam, för osv....  Men där stod jag vid starten tillsammans med en hel hög av andra tjejer som alla skulle ge sig ut på Spring Cross!

6 kämpiga kilometer! Det fanns helvetesbackar här också visade det sig. I den första helvetesbacken började mitt löparångestäckelspöke att tjafsa med mig. Vad sjutton håller du på med människa? Det här kommer du aldrig att orka. Vad trodde du?  Till slut fick jag säga åt löparångestäckelspöket att fara till en varmare plats, för nu skulle jag bara igenom detta! 

Så började jag gneta steg för steg, kilometer efter kilometer. Jag hade bestämt mig för att tiden spelade ingen som helst roll, utan för mig handlade hela loppet om att ta mig igenom, på mitt sätt! Med mig hade jag Linda och Sara och vi peppade varandra oavbrutet. Kilometer efter kilometer med skorna fulla av lera!
Jag gjorde det och jag är en vinnare! Jag har vunnit över mig själv på alla tänkbara vis! Det är så att jag kan så himla mycket mer än jag tror! Jag är modig, för jag vågar utmana mig själv! Jag har till och med fått en medalj för mitt kämpande och den här dagen och känslan tänker jag njuta av länge!

Medaljen tänker jag ta med mig var jag än går, för den ska hjälpa mig att komma ihåg att jag kan. Jag vet ju att det kommer dagar när jag helt plötsligt glömmer bort att jag kan och då ska jag titta på den och komma ihåg känslan jag hade när jag sprang in i mål med Linda och Sara på min sida!

Tack till alla underbara NMT-kompisar (Carina, Tonje, Åsa mfl) för pepp, stöd, kramar, skratt och så himla mycket glädje!!!Ni är guld värda!

Jag är en kvinna som joggar!!! Det är galet härligt!!!

Måste jag ta av sig medaljen när jag duschar? Får fundera på den!

fredag 20 april 2012

Nr 539

Mitt första lopp någonsin sker i morgon! Det är med skräckblandad förtjusning om jag ska vara helt ärlig.  6 km...! Det känns stort, pirrigt, läskigt och galet kul! I morgon 12.15 smäller det!

söndag 15 januari 2012

2012 bring it on and come what may!

Precis så känns det! Jag har bestämt mig för att 2012 ska blir ett kanon år på alla tänkbara vis. Självklart har jag ingen aning om vad 2012 har på lut för mig, säkert blir det både upp och ner. Bring it on and come what may, innebär för mig att jag är redo och jag tar det som kommer en sak i taget! Man kan bara äta en elefant i bitar och så tror jag det är med livet också. Det handlar om att ta ett steg i taget.

En mycket klok väninna M, skrev på i sin facebookstatus att hon brukar ha "årets ord" och det känner jag att jag kärleksfullt snor rätt av.

I mitt fall tänker jag ska ha två årets ord: LYFTA (som jag "snor från M) och EXTREMT KUL!

LYFTA - att fortsätta lyfta blicken och hjälpa mig själv att komma ihåg att jag kan mer än jag tror!
EXTREMT KUL - ja det tänker jag ha under tiden jag LYFTER!!!
  • Jag ska utmana mig själv att för första gången i mitt liv anmäla mig till att springa några lopp! Jag är livrädd, för jag är ju inte riktigt en joggande kvinna ännu, men nu tänker jag strunta i att jag är rädd och tänker springa ändå! Mina hjärnspöken får helt enkelt flytta på sig!
  • Jag vill kunna springa en mil!
  • Jag hoppas att jag efter en vända till i blåväst (rookie på NMT) tar en grön väst (basic) fram emot sommaren!
2012 bring it on and come what may!  

Årets bästa lördag ever hittills iallafall!!!

Äntligen var det dags för NMT- provapå på Östermalms IP! Jag hade 8 st provapåare som ville följa med, men efter lite "svinn" blev det 6 st! Alla dessa hade galet mkt pirr i magen och jag förstår precis hur det känns! 

Foto Sussi/NMT

Vi samlades i ett omklädningsrum där bästa Hillevi Wahl berättade om sin träningsglädje och träningsresa från otränad till GI- Jane! Hon är en sådan underbar människa och hennes bok EXTREMT KUL är helt fantastisk! Efter Hillevi kom Jens och han berättade lite om NMT, om träning, kost osv! Sedan var det dags för uppställning! Galet isigt var det kan jag lova och tack och lov hade jag mina icebugs! Min bästa investering ever! Jag är kär dojjorna faktiskt!
Foto Sussi/NMT

Vi var drygt 120 provapåare tror jag och vi delades in i 4 grupper, som alla leddes av en ledare och ett ankare (jag fick min favo AnkarÅsa )! Alla mina provapåare och jag kom i samma grupp och det var jätte kul! Vi började att jogga lätt som uppvärmning, sedan var det upphopp, planka, grodhopp, jogga lätt igen osv till dess vi kom fram till ett jätte djupt dike. Det kändes som det var flera mil djupt...! Hur som haver så skulle vi ner i diket och upp till andra sidan, göra upphopp, armhävningar och ner igen och tillbaka från start position. Här älskade jag icebugsen mer än någonsin! Det här höll vi på med x-antal vändor!  

Sedan joggade vi vidare till ett isigt och lite grusigt fält där Bruno ledde oss i statiska magövningar, lite brottning (jag skulle bl.a brottas med en man som trodde att han skulle få en lätt match, men han visste inte att han hade att göra med en kvinna med pannben - du är ju stark sa han förvånat!), fyrmannasitup, styrkeövningar och benböj.... 50 st ordentliga skulle vi göra och Bruno sa att det kommer kännas härligt i benen och självklart fick han så rätt!!!

Foto Sussi/NMT

Här vinner vit-mössan över bästa Linda som jag har lockat med att anmäla sig till rookiecampen som börjar den 24 januar på Zinken!

Foto Sussi/NMT

Här - ett exempel på en fyrmannasitup! Carina, min granne (i svart mössa mot kameran)  kämpar som bara den! En sak är säker, fyrmannasitups är mycket roligare än att göra dem själv tycker jag!
När denna station var klar så blev alla vi 120 personer tillsagda att ställa oss på var sin sida av ett dike med isigt vatten i. Ta av er handskarna säger Jens och Bruno...! Jag började lätt ana att något var på gång...! Jo då - vi skulle ställa oss i armhävningsposition över diket, men våra bara händer i det isiga vattnet...! Kallt var bara förnamnet! Sedan var det jägarmasch tillbaka till Östermalms ip och vips hade 75 härliga minuter gått!  Tänk att tiden går så himla fort när man har kul!!!


Så här glada var Linda, jag och Carina efteråt! Man blir helt enkelt så här glad av NMT! Ren och skär träningsglädje från början till slut! Linda fortsätter som sagt med mig på Zinken och det blir hur kul som helst! Carina, som är en van joggare kanske provar basic!!!

Summa sumarum av den bästa lördagen ever hittills! Efter 2 månaders uppehåll pga träningsskada (ja, jag väljer att kalla vaden för det, för hade jag legat kvar i soffan hade inte vaden och kroppen fått uppleva den smärtan, eller fått uppleva bindvävs och underpubisbensmassage), så är jag tillbaka! Det är en sådan grymt underbar känsla! Jag har saknat endorfinkickarna av att se att jag kan mer än vad jag tror! Visst behöver jag träna upp flåset igen, visst känner jag att jag behöver träna på styrkan igen, men va tusan.... I´m back! Vaden höll sig alltså lugn och det var en sådan lycka att springa och slippa känna mig begränsad av den!!!

Jag lyckades stuka en tumme, har blåmärken på benen och ett megastort blåmärke på rumpan, mina nya joggingtajts har ett hål i rumpan, men vad gör det när det är så extremt kul!!! Och träningsvärken då... japp den känns!!! Glädjen att få se världens starkaste Pippi (min rookieträningskompis Carina, som brukar bära runt män på Zinken) var underbar! Henne och alla andra träningskompisar är galet saknade! Tack till alla ledare och ankare som gjorde den här dagen till årets bästa lördag hittills!!!