Mitt årsord 2015

Jag gillar hur vi kan inspirera varandra! Monnah har inspirerat mig att tänka lite annorlunda så fr o m 2012 har jag använt årsord istället för nyårslöften. De första två åren hade jag lite svårt att begränsa mig till endast ett ord utan det blev två, men för 2014 gick jag all in och valde ett ord.

2012  - Extremt kul och lyfta
2013 - Zlatanera och jag kan
2014 - Välja

För 2015 har jag valt ordet STARK som motivator och inspiration att fortsätta utvecklas och ta steg framåt.

Stark kan t ex innebära att vara hållbar, viljestark, stadig, hållfast, själsstark, med stor förmåga, stabil.

Jag fortsätter att ha mitt fokus kring att vara hälsosam till kropp, själ och ande. Jag tror nämligen att allt det hänger ihop och att det är nyckeln för att jag ska kunna fortsätta att må bra över tid. 

Jag vill fortsätta bygga upp en styrka som gör mig hållbar över tid. Jag vill vara stark i att vara hon som är jag. Att inte tvivla på att jag är bra nog, eller duger som jag är. Jag vill vara stadig - att inte vackla i min strävan efter att vara hälsosam i kroppen, själen och anden. Jag vill vara stark nog att hitta en nivå på att vara hälsosam som jag mår bra av och klarar av att hålla. Jag vill vara stark nog att inte släppa taget. Jag vill vara stark i att utmana mig själv och prova sådant jag egentligen inte törs! Jag vill också vara stark nog att inse när jag behöver hjälp inom olika områden. 

Jag väljer också att sätta upp mer konkreta mål kring olika delar. För att nämna några områden som inte är för personliga så tänker jag jobba för att:

• Att ta 100 kg i marklyft, bara för att det var så mkt jag vägde när jag valde att börja förändra mitt liv för några år sedan.
• Att fortsätta bygga upp mig så att jag kan springa utan att ha ont, så att jag återigen kan jaga min bästa träningskompis C.
• Att genomföra tjejvättern och ha kul!
• Att bli av med de där kilona jag la på mig igen när jag blev skadad, bara för att jag trivs bättre utan dem.

Nu tänker jag njuta av mina sista dagar med mitt VÄLJAÅR och sedan välkomnar jag mitt STARKÅR! Ensam är väldigt, väldigt sällan stark, utan vi behöver varandra! Men för att göra en förändring behöver man börja med sig själv!

Vilket ord väljer du?

Typ årsbokslut!

2014 börjar snart lida mot sitt slut! Vad ska jag säga om 2014? Inte mitt bästa år, men visst har det funnits ljusglimtar!

• Jag har firat löpningens dag och sprungit i stan för att sedan avsluta med en härlig frukost på stan med min bästa träningsväninna C.
• Jag har haft en löparsightseeingdate med min älskling i stan. Vilken mysig date det var!
• Jag har fått uppleva hur det känns när min mamma inte längre kom ihåg att jag är hennes dotter...
• Jag ville ta min löpning till högre höjder och beslutade mig för att anmäla mig och börja på en löparkurs. Det var verkligen jätte roligt och jag fick prova många nya saker som jag inte gjort tidigare t ex olika typer av intervaller, springa tvåhundringar osv.
• Hälsenan... Tusan vad den har bråkat med mig! Jag försökte bita ihop och ignorera smärtan. Så himla dumt!!!
• Jag bestämde mig för att börja träna på gym tillsammans med dottern. Där hittade jag bästa PT:n Linda och sjukgymnast Louise som jobbat stenhårt med mig! Jag har letat inre magmuskler, tränat rehabövningar  som en tokig. Jag har gråtit mig igenom veckor där jag haft så ont att jag haft svårt att gå.  Mitt i detta jobbiga har jag använt mig flitigt av mitt årsord VÄLJA - jag har valt att göra som Linda och Louise säger. Jag har valt att träget nöta mina övningar och tänk i december fick jag mycket försiktigt börja springa igen! Fatta lyckan!
• Jag har gjort en del mindre bra val också... Typ att släppa en del på viktspärrarna! Att inte kunna promenera på så många månader och att ha ont hela tiden tog på mitt psyke och jag ramlade tillbaka i mina tröstande beteenden och självklart visar sig det på vågen och klädstorleken. Så himla dumt det med!
• Jag har valt att tänka i nya banor och när jag inte kunde springa och gå så var jag tvungen att hitta något jag kan göra! Jag hittade cykeln! Som en räddare i nöden kom den där Scottcykeln in i mitt liv och med den även cykelbyxorna. Visst kändes det lite kinky att cykla troslös, men jag vande mig väldans snabbt.
• Jag blev cykelpendlare till jobbet och under en av mina första turer till jobbet över Västerbron lyckades jag bli utskälld av en sur gubbe som jag försökte peppa uppför backen. Det var inte populärt!
• Jag har cyklat längst Göta Kanal med min kompis S - 6 mil blev den magiska dagen!
• Jag har cyklat 9 mil tillsammans med min väninnor C och U! Tänk vad man kan fast man inte tror att man kan...  Lite avdomnade i de nedre regionerna blev jag men vad 17... Det var det värt!
• Jag åkte upp till Mora och cyklade Vasa Trampet för att hedra min syster som gick bort i en hjärntumör för 6 år sedan. Jag cyklade i läppstift bara för henne och jag hade förmånen att få tala i Mora kyrka som en del i en ceremoni som Team Magnus ordnade. Det var stort och mäktigt!
• Jag åkte med min älskling på en intensiv tripp till Piteå i somras och träffade släkten och besökte alla platser som är så viktiga för min mamma! 
• Jag åkte till London med sonen och älsklingen! Vilken alldeles underbar resa det var!
• Jag har lyckats åka med soppåsen på bussen och kastat matlådan i soptunnan!
• Jag fick lyssna på det färdiga resultatet av CD-skivan LIVSLJUS där jag har förmånen att sjunga 2 spår. 
• Jag sjöng på en julkonsert - Gläns över sjö och strand ackompanjerad av världens bästa L. Det var 30 år sedan vi gjorde den sist och det var galet läskigt, men o så kul efteråt...!
• Jag har jobbat en massa och jag har på riktigt världens bästa och roligaste jobb även om det allt som oftast är utmanande som 17!
• Dottern har flyttat hemifrån och det är en ny upplevelse både för henne och för oss! Stort!
• Jag har haft godisuppehåll i 4 månader, men nu gallskriker skumtomtarna på mig!

Under hela 2014 har jag sällskapat med mitt årsord VÄLJA! Jag har verkligen gillat det ordet! Jag har valt om, valt bort, valt till och en hel massa annat. Att jag valt att ha tålamod och kämpa med 9 månaders rehab är tusan värt ett bragdguld i sig! Jag är så galet tacksam över mitt pannben! 

Just nu håller jag på att grunna på det ord som ska få hänga med mig år 2015... Året när jag blir 53...

Till dess ska jag njuta av julen, vara lite ledig och försöka vara härvarande!

Självklart äger jag och är superkär i mig själv!

Till min lugglöse idolvän...

Jag brukar säga att jag är kär i mig själv och det är jag, men så har jag inte alltid känt.  För ganska precis 4 år sedan bestämde mig för att börja ta hand om mig bättre. Jag började då en spännande resa som har inneburit att jag jobbat både på min in- och utsida eftersom de hänger ihop och det är och har varit ett himla jobb om jag ska vara helt ärlig.

Strävan efter att nå målen blev viktigt och jag har inte tidigare upplevt mig själv så målfokuserad utan mer lutat åt det latare hållet. Helt plötsligt upptäckte jag vid en rätt skapligt mogen ålder att jag gillar att nå mål och den känslan är oerhört härlig.

Hur har målet sett ut? Jo, det har handlat om att leva ett hälsosamt liv på alla plan både till kropp,själ och ande. Har jag lyckats? På totalen får jag nog säga att jag har lyckats riktigt bra. Men visst dippar jag också och stundtals har jag tvivlat på min förmåga till uthållighet.

Jag har för min egen del kommit fram till att resan mot målet är lika viktig, om inte viktigare än målet i sig. Det är under resan jag lär mig och utvecklas.

Det här med resan tycker jag att Karin Boye beskriver så underbart bra i sin fantastiska dikt "I rörelse". Här kommer ett kort utdrag:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Jag har för min egen del kommit fram till att jag kan vara kär i mig själv trots mina många tillkortakommanden för jag är ju precis lika härlig ändå. Resan och det jag lär mig om mig själv skulle jag inte vilja vara utan och jag har också insett att det måste få ta tid. Ibland förlorar jag fokus, men nu har jag så mycket lättare att komma på banan igen än jag hade tidigare. Då gav jag nästan upp efter första bästa motgång. Nu har jag utvecklat en större portion uthållighet och en förmåga att veta när jag behöver pepphjälp.

Till min fina lugglösa vän - vägen är mödan värd med tillkortakommanden och hela baletten!

Det är inte du som ska skämmas!

Det är inte ditt fel att du blev kränkt och misshandlad både fysiskt och verbalt! Det kan aldrig vara ditt fel!

Det kan aldrig vara ditt fel att du inte ville ge upp med att tro att det skulle bli bra tillslut. När du slutligen nådde botten hämtade du allt mod som fanns att uppbringa och då fanns det bara en väg att gå och den tog du. Vägen som leder bort.

Tiden läker alla sår säger man, jag tror snarare att man lär sig leva med ärren efter såren. Själen blir ärrad! Hon som är du blev ärrad för livet. Han ville få dig att tro att ingen ville ha dig. Låt inte honom definiera vem du är! Han har ingen talan! Du bestämmer vem du är! Du och ingen annan! 

I min värld är du den modigaste, starkaste, varmaste, vackraste människa jag vet! Du är min älskade dotter! Du är värd precis allt! Låt aldrig någon någonsin igen försöka förminska den du är! Ha ditt huvud högt! Du ska aldrig skämmas!

Sakta men säkert kommer hon som är du en dag resa dig som fågeln Fenix och flyga med dina egna vingar! Under tiden får du låna mina! Jag bär dig så länge du behöver tills du är flygfärdig!

Jag älskar dig!

Ps: jag har fått lov att skriva detta.

Medelåldern - min egen kärleksförklaring!

I en facebookstatus här om dagen berättar en snygg, härlig 37 årig tjej att hon hittat ett grått hår och med skräck undrade om hon redan kommit i medelåldern.  Är medelåldern så skrämmande? Vad är det i så fall som gör den skrämmande?

Är det rädslan av att en dag vakna och helt plötsligt upptäcka en antydan till mustasch, eller skäggväxt på hakan? Osexig absolut, men om man trimmar hakskägget kanske man kan bli medlem i ZZ-top...

Handlar det om rädslan över det faktum att gravitationen i den åldern verkligen håller ett antal kroppsdelar i ett järnhårt grepp? Vi talar självklart mage, bröst och ögonlock.

Kan det vara rädslan att helt plötsligt inte ha armar som är långa nog för att kunna se det som står i den där tidningen eller boken?  Eller att behöva förstora texten i telefonen för att kunna läsa sms:en.

Det kan också vara en rädsla för att bli en sådan som helst av allt vill åka tunnelbana naken mitt i vintern för att överhuvudtaget få lite svalka...

Jag är en medelålderskvinna och jag älskar varje minut! Jag vet vem jag är och jag känner mig trygg med att vara jag. Jag behöver inte kämpa så förtvivlat för att försöka passa in för jag vet att jag duger för att jag är jag! Jag behöver inte heller söka andras gillande för att känna mig trygg. Gissa på en skala hur befriande det känns.

Med medelåldern kommer så småningom övergångsåldern! Den åldern är magisk! Man går från någonting vant till något annat som är nytt och annorlunda och det är galet spännande! Förutom att kroppen förändras utanpå så förändras man inuti, om man vågar!

När en medelålderskvinna bejakar livet och ger sig ut på äventyr, ja då heter det att hon är en klimakteriekärring, eller har en ålderskris! De som säger så har absolut ingen aning!

Den medelåldern jag lever i gör att jag verkligen njuter av livet! Jag känner en lust att prova nya saker, att utmana mig själv och det känns galet befriande och härligt!

Jag har mer gråa hår än jag kan räkna, men jag känner mig skitsnygg, glad och nyfiken på livet och min bästa tid är absolut nu!

Så till alla er som tror att medelåldern är slutet på livet - lugn, bara lugn! Medelåldern äger!

Nyp mig i armen för tjyven!

Min väninna S och jag begav oss igår ut på en cykeltur i skärgården. Dagen började något mulen men precis när vi lastat av cyklarna från bilen blev det strålande sol! Vädergudarna var på gott humör! 

Vi cyklade på varierat underlag, både på landsväg, till skogs och på stenar! Skogspartiet var nog min absoluta favorit tror jag! Så kom vi fram dit vi planerat att stanna för att äta matsäck! Utsikten var magisk och lyckligtvis hittade vi någon som kunde fotografera oss i detta paradis!

En riktig hard core tjej är S. Hon cyklar i en helt annan liga än jag. Hon inspirerar big time!

Naturen är storslagen!

Det är något alldeles särskilt som händer när man tittar ut över havet! Det går liksom aldrig att bli mätt på vyn! Det är rogivande, meditativt och balsam för själen!

Boostcykling är helt min grej! Kvalitetstid med en kär väninna, upplevelser i massvis, matsäck och motion och allt på ett bräde! Det är svårslaget!

Jag känner mig påfylld och lycklig! 4 mil fick vi in denna dag! Nyp mig i armen! Livet är gott!

Boostcykling, massa känslor, en stor portion tacksamhet, en orange sportbh och världens bästa man!

Jag anmälde mig till Vasa Trampet i Mora för att cykla ett lopp för att hedra min syster som dog i en obotlig hjärntumör för 6 1/2 år sedan.  Själva ceremonin arrangeras av Team Magnus. För mig kändes det fint att få göra detta för min syster, även om jag tror att hon var rejält förvånad där uppe i himlen över det faktum att jag cyklat alltså...

Team Magnus Wall of Honor ceremonin ägde rum i Mora kyrka. Där samlades ett gäng cykelklädda människor för att ta en stund och hedra någon som betytt oerhört mycket och som lämnat oss. Det var vackert, stämningsfullt och känslosamt.

Som sagt... Jag cyklade för att hedra min älskade, fina stora syster Kicki. Jag hade blivit tillfrågad om jag kunde säga några ord i kyrkan och just när jag blev tillfrågad kändes det självklart. När jag satt där i kyrkan och alla känslorna översköljde mig så kändes det inte lika självklart längre.

Vad säger man i ett tal för att hedra någon som betyder så ofantligt mycket och som man saknar?  Jag pratade bl a om att sorgen handlar om att lära sig leva med saknaden och att vi sakta men säkert vänjer oss vid att sakna. Att vi lär oss leva med saknaden. Sedan berättade jag att jag cyklat med läppstift och det kan jag lova var helt enligt Kicki style!

Det är inte alla dagar man är med i ett program där Eurovisionvinnare också deltar! Hela programmet var stämningsfullt, vackert och fyllt av hopp och tacksamhet!

Årets själva wall of honor plaketter avtäcktes och bars högtidligt ut från kyrkan. Där kunde vi var och en gå fram och fotografera och bara samlas och ta in atmosfären.

Cykla för livet - det känns livsbejakande och härligt! Jag cyklar för glädje! Igår hade jag förmånen att "boostcykla" det är cykling man gör när man kombinerar motion med att umgås och tanka energi och glädje med fina vänner och det gjorde jag med fina vännen S. Vi hann umgås, prata om livet och åka omkring på Moravägarna och bara äga!!! Min andra fina vän S - hon är lite mer hard core så hon cyklade betydligt längre än vad jag gjorde. Henne kunde jag boosta med efter loppet! Det känns fantastiskt härligt att vara omgiven av fina vänner!

I mål stod mitt livs kärlek! Jag är så himla glad över den här mannen! Han är mitt stora stöd och han till och klädde ut sig i lite cykelkläder bara för att det är kul! Min oranga sportbh lyser lika glatt som mitt sinne vid målgången!

Vilken fantastiskt härlig dag det blev! Den 30 augusti 2014 cyklade jag för livet och glädjen och för att hedra min fantastiska stora syster!

Kicki - om ni får läsa bloggar i himlen så bokar jag en date när vi ses igen! Då ska vi dricka cola light, äta marabou choklad och självklart frossa med surströmming!

Rehab och lite lagom med narcissism ( jag lovar Steven)!

Rehabträning är inte det mest sexiga som finns, så är det bara. Nu har jag haft ont i min himla häl i 5 månader och det är nästan så jag inte kommer ihåg hur det känns att inte ha ont. Jag går på sjukgymnastik, tränar med PT och tränar med mig själv! Mycket av träningen handlar just nu om att jobba med de inre magmusklerna och träna tålamodet...  Att börja om och bli stark inifrån och ut.

De inre magmusklerna... Gissa hur lätt det är på en skala att överhuvudtaget hitta dem! När man väl hittat dem ska de vara påkopplade. Det är väl en sak när man är stilla, men så fort man rör sig t ex i benböj eller annat så är de som försvunna!

Min sjukgymnast sa till mig sist jag var hos henne och låg och deppade med akupunkturnålar i hela hälen, på handen och mitt på huvudet - att jag kommer att få en helt ny kropp att jobba med när jag är klar med detta...

Gissa om jag ser fram emot det! Att inte ha ont och att bli stark det är mitt huvudträningsmål just nu!

Allt är självklart inte dåligt med att inte kunna göra det man vill. Helt plötsligt öppnar sig nya möjligheter och jag får tänka i andra banor, som t ex med cyklingen!

Undertiden får jag påminna mig om att jag äger och vara så där lite lagom narcissistisk.

Jag fortsätter framåt och självklart är jag dökär i mig själv för det mår jag så vansinnigt bra av!

Ett troslöst cykeläventyr!

Jag orkar inte köra till Söderköping, sa Sissel. Sagt och gjort träffades vi 8:30 och körde just mot Söderköping. Man kan ju ändra sig sa hon och vilken himla tur att hon gjorde det! Cykling längs med Göta Kanal stod på programmet. Så här galet lycklig var jag när vi cyklat 6 hela långa mil! Känslan att stå där i Söderköping med cykeln och vara helt troslös (man har nämligen inga trosor under cykelbyxorna... lite kinky jag vet men jag har vant mig) var helt fantastisk! Men vi tar det från början...

Vi svängde av mot Mem och åkte förbi ett helt blått fält av lin... Det är svårt att fånga kontrasten på bild, men det var så vackert som i en saga.

Vi parkerade bilen i Mem och började vårt cykeläventyr uppför kanalen.  Gulligt och pittoreskt värre!

 Många slussar blev det och hela vägen var lättcyklad och härlig! Vi träffade på många andra leende cyklande människor och alla hälsade glatt och vi kände nog alla en slags besjälad cykelgemenskap tror jag.

 Det är galet fascinerande det där med slussar... Vilken fantastisk konstruktion!

Sissel glad och lycklig! Som hon cyklar den människan!!!

Redo för ett äventyr!

  Vi cyklade längst kanalen och gav då och då ifrån oss cykelglädjetjut över att få uppleva underbar natur och härligt sällskap.  Hela dagen var en toppdag och vi både åt och fikade längst vägen! Allt för att göra äventyret extra härligt!

 Bedövande vackert både landskapet och babsen på cyklarna!!!

Efter att ha cyklat ett antal mil kom vi till en lite mer ansträngande men rolig passage. Det var den ena helvetesbacken efter andra. Underlaget var varierat med allt från asfalt till skogspartier där vi cyklade över stenar och rötter vilket var riktigt kul. Äntligen fram till Brådtom! Vilken oas! Vi möttes av underbar glass, god dricka och lite att tugga på. Vi blev påhurrade av en yngre kille som var där med sina två små barn. Han var galet imponerad över oss! Vi stod också och pratade med en äldre herre som tyckte vi var helt fantastiska! Klart som korvspad att sådant gör att de 3 milen vi cyklade tillbaka gick som på ett kick! Vi till och med flög fram i backarna!

Lyckliga och förvånansvärt pigga i benen lastade vi på cyklarna på bilen och körde hemåt! Vilken fantastisk dag! Jag riktigt kände hur livsanden dansade samba och jag somnade lycklig i soffan kan jag lova! En härlig dag som jag lägger in på mitt måbrakonto!

Rehab och specialsulor - när det inte riktigt blir som man tänkt sig...

Väldigt ofta blir saker och ting absolut inte som man tänkt sig... I mitt fall skulle 2014 bli året när löpningen lossnade och jag kom ut ur min bekvämlighetszon. Tjena... I stället blev det året när kroppen sa nej och nu är det som det är.

Det är galet lätt att bara fokusera  på det jag inte kan och fastna i det, i stället för att fokusera på det jag kan.

Klart som tusan att man ibland kan känna sig något frustrerad när det inte blir som man tänkt sig. Tänker då på det här youtubeklippet som jag bara älskar! Språket är nog så färgstarkt, men passionen älskar jag!

I mitt fall kan jag inte springa, men jag kan göra rehabövningar varje dag, jag kan gå i skor med specialsulor max 20 minuter/dag, jag kan styrketräna och jag kan cykla.  Det är avsevärt mycket mer än jag gjorde  under mina 27 år som soffpotatis! Jag får inte glömma bort vilken galen resa jag gjort!

Igår tog jag cykeln och drog till skogs tidigt på morgonen! Solen sken, fåglarna kvittrade och sjön låg spegelblank. Det är svårslaget!

2014 blir året när jag bygger mig galet stark! Vilket kanon år!

9 MIL och Giro d´Ekerö!

Jag och mina väninnor C och U bestämde oss för att träffas och cykla. Jag cyklade till C och mötte upp henne i Hornstull och sedan cyklade vi till Drottningholms slott och mötte där upp U. Vi var lite tveksamma om vi skulle orka ända fram till vårt mål för dagen, men det kändes så bra så vi beslutade oss för att fortsätta. Målet var Äppelfabriken på Färingsö.  Även om det gick riktigt bra mesta delen av tiden så kändes på riktigt ett tag där som om vi aldrig skulle komma fram! Vi cyklade, cyklade och cyklade genom ett fantastiskt vackert Ekerö!

Väl framme satt vi i en lummig trädgård och avnjöt en underbart god lunch med Äppelfabrikens egenhändigt gjorda äppelmust att dricka! Till efterrätt blev det rabarberpaj och vaniljsås!  Äppelfabriken är väl värt ett besök kan jag bara tipsa om! Vi passade på att catch up på vad som hänt sedan vi sågs sist och snackade om livet med cykelbyxor, träning och livet i allmänhet.  Den coola U är SM mästarinna i armbrytning och ska för övrigt tävla i VM under hösten! Snacka om girlpower!!!  Min underbara träningsväninna C är också galet grym och i sin bästa form ever! Vilken kvinnokraft!

Mitt i allt trevligt pratande insåg vi att vi ska cykla lika långt tillbaka...! Upp på hojen och iväg! Jag kom in i ett superflow och trampade på! Det blev lite Giro `d Ekerö varning på mig om man säger som så! Vi lämnade armbryterskan kvar på Ekerö och trampade iväg mot Drottningholms slott! Självklart var vi tvungna att ta en bild med våra schnygga hojar...!

Sedan bar det iväg hemåt! Jag lämnade C i Hornstull och trampade hemåt! När jag kom hem insåg jag att jag trampat 9 hela mil denna lördag! Nästan hela tjejvättern...! Då blev jag lite chockad! Jag som aldrig cyklat så långt i hela mitt liv! Rumpan kändes ok och cykelbyxorna satt där de skulle!

Det är verkligen kul att prova nya saker, att variera träningen och göra träningen än mer lustfylld! Att förena nytta med nöje är så himla roligt och helt min grej!  Denna dagen fick mig nästan helt att glömma bort hur ledsen jag är att jag just nu inte kan springa pga av skada! Sedan blir jag så himla glad av att träffa inspirerande och härliga väninnor! Saknade en som var iväg på en SPA-resa! Nästa gång M, får du tusan hänga på!

Tack för en kanonlördag!

If you are waiting for a sign... This is it!

 Här kom mitt tecken! Nu kör jag! Lisen version 2.0! Välkommen!

Det här med livsstilsförändringar....

Jag har ju sedan några år påbörjat en livsstilsförändringsresa som var helt nödvändig. För mig handlar den om att ta tag i alla delar i mitt liv, eftersom allt hör ihop. Jag har jobbat och jobbar fortfarande med mig själv och min självkänsla, hur jag ser på livet och vad som är viktigt.  Jag jobbar också med min vikt och med träning. Det där med att lämna gamla mönster och skapa nya är ingen walk in the park! Det är hårt jobb varenda dag.

Allt går ju definitivt inte på räls och visst dippar jag emellanåt. Skillnaden mot när jag började min förändringsresa är att nu reser mig snabbare när jag dippar och jag vet när jag behöver ta till hjälp för komma vidare. Hjälpen får jag från vänner, familj, tränare, coacher och hjälpen får jag för att jag vågar be om den! Jag försöker lära mig av andra och plocka det jag tror kan vara bra för mig.

Det här med livsstilsförändringar är på riktigt ett himla jobb, men värt varenda ansträninging! Jag är värd varenda ansträngning!

Jag skiter i det här nu!

Jag ska tusan hacka sönder löparskorna! Det är inte roligt! Jag har lipat mig genom en 5 km runda! Varenda steg var en pina! Jag orkade ingenting! Kroppen kändes seg, matt och orkeslös! Och sedan de där vallningarna...!

Jag sprang och grät medan vallningarna avlöste varandra och i lurarna strömmade Lena PH´s version av Jag klär av mig naken! Det var galet nära att kläderna rök kan jag säga!

Jag som kämpar så himla mycket för att vara löparLisen...! Pannben, löparglädje och allt är precis som bortblåst! Jag skiter i det här nu!

Trevlig fredag!

Tabataintervaller, cykeljakt och utskällning av en sur, kaxig medelåldersmansbilist!

Igår stod Tabataintervaller på schemat när det gäller löpträningen. Sagt och gjort sprang jag, mina vallningar och hängbröst och min träningskompis C iväg mot Långholmen  i vårsolen där själva tabataintervallerna skulle äga rum.  När vi väl var framme så fortsatte vi uppvärmningen med lite streching och löpskoleövningar.  Så började Tabataköret...

• 20 sekunders snabbt spring, 10 sekundersvila x 8 - dog typ 75 gånger!
• 20 sekunders höga ben, 10 sekunders vila x 8 - min bästa gren! Jobbigt men inga större probs.
• 20 sekunders burpees, 10 sekunders vila x 8 - kräkframkallande! Smidigheten var ZERO!
• 20 sekunders mountainclimber eller vad 17 det kallas,  10 sek vila x 8 - trodde jag skulle döööö!
• 20 sekunders snabbt spring, 10 sekunders vila x 8. - sprang med gelé ben och tog ut det sista jag hade....!

Sedan dog jag! Låren brände! Vallningarna var på topp! Andningen var utomkroppslig och efter det sprang vi tillbaka och jag åkte hem!  Ett riktigt roligt och jobbigt träningspass!

Jag går på löparkurs på Runacademy! Jätte roligt, utmanande och ett rejält kliv utanför min komfortzon.  Jag lär mig en massa och en sak jag lärt mig är att man måste variera sin träning för att utvecklas. Så det försöker jag tänka på!

Idag har jag bara varit ute och promenerat vilket var skönt och avkopplande för låren...! Jag åkte iväg med bilen för att uträtta några ärenden. Jag hade parkerat bilen och satt och pratade i telefon. Bredvid mig stod en bil parkerad och en medelåldersman öppnade (läs slängde upp) bildörren rätt i sidan på min bil. Han tittar på mig och går sedan in i sin bil och börjar köra iväg. Jag antar att all intervall träning gav resultat för jag var ute ur bilen och sprang efter hans bil som skjuten ur en kanon. Jag blev så himla arg så jag slog handen i hans bil, varpå han stannade och stormade ut. Vad vill du kärring säger han och blänger på mig? Kärring svarar jag? Jag skulle passa mig himla noga om jag vore du, säger jag kaxigt... Vid det laget var jag redo att slå ner honom, men jag behärskade mig.  Du slänger upp din bildörr i min bil och jag vill se att det inte blev några märken. Hade det blivit det hade det blivit dyrt för dig! Nu blev det inga märken vilket var en himla tur för dig.  Otrevliga sura gubbar är nog bland det värsta jag vet. Sätt dig i bilen och dra! Det gjorde han med en rivstart!

Har hunnit med att börja titta på cyklar också...! Känner mig som en dinosaurie, men snart så ska jag ha bestämt mig för vilken typ av cykel jag ska cykla med! Det där att få till vardagsmotionen är en viktig nyckel! Tänkte börja cykla till jobbet ett par/tre gånger i veckan...! Det blir ett bra komplement till min strävan efter ett hälsosamt liv!  

Trevlig söndagkväll!

Harriet, vallningar och jag...

För ganska många år sedan när jag pluggade till sjuksköterska, jobbade jag extra på natten på ett vård och omsorgsboende. I det gänget jag helst ville jobba, fanns en undersköterska som hette Harriet.

Iklädda sjukhuskläder och gul skyddsrock gick vi runt till alla 26 boende ett antal gånger varje natt för att hjälpa dem med det som de behövde.  Harriet hon körde helt sin egen stil.  Hon kom till jobbet iklädd baddräkt, gul rock och pannband! Varenda fönster var öppet och med jämna mellanrum var hon tvungen att gå ut och svalka sig för att sedan fortsätta...  Harriet var galet kul och hon sa till mig att vänta ska du få se när det blir din tur... Jag fattade ingenting... då...

Nu förstår jag Harriet precis! Det gäller precis som hon att se möjligheterna!!! 1000 tack Harriet!

Löparsightseeingdate

Klimakteriet har en del fördelar... jag vaknar tidigt och sovmorgon på en lördag blir som bäst till ca 6:30... Då har jag redan varit vaken ett antal timmar och legat där och liksom brunnit upp under huden. Det är bara att gå upp helt enkelt och fånga dagen...!

Jag väckte glatt maken och sa att idag stod det löparsightseeingdate i kalendern... Sagt och gjort hoppade vi i våra löpartajts och tröjor och begav oss iväg mot staden. Solen sken och fåglarna kvittrade och vi sprang, pratade och bara njöt av vår galet vackra stad.

Stadshuset... ett fantastiskt hus!

 Utsikten från Västerbron över världens vackraste stad tar andan ur mig varje gång!

Solgränd i Gamla stan...! Inte särskilt vacker, men en gränd jag aldrig satt min fot i tidigare. Nu har jag joggat mig igenom den! 

 Söder... Det finns så många underbara pärlor! Man förflyttas ett antal hundra år tillbaka i tiden!

Löparsightseeingdate gav helt klart mersmak. Det här kommer vi att göra igen! Prova du med!

Ångestladdad, modig och galet kär i mig själv!

Mitt års ord är ju att välja och jag passade under februari på att välja att anmäla mig till en löparskola för motionärer. 15 tillfällen under våren ska jag och en hel massa människor lära oss att ta vår löpning till nya höjder och känna en massa löparglädje under tiden.

Så kom dagen då vi skulle samlas för första gången. Det var min träningskompis C, jag och resten. Resten var ca ett 40-tal  löparbitna människor och vi ska nog bli runt 80 när alla är tillbaka efter sportlovet. "Resten" såg föresten ut som superlöpare hela bunten. Smala, smäckra, snabba och sånna saker...

Vi blev indelade i två grupper och vi började med lite uppvärmningsjogg. Direkt slår löparångestpaniken till i skallen på mig och jag tänker men hallå hur länge ska vi springa som uppvärmning???  Tankar som hur tusan tänkte du när du anmälde dig till detta kom som ett brev på posten...!

Vi överlevde uppvärmningen och till slut kom vi fram till en grusplan där vi skulle få lära oss grunderna i löpteknik. Först började vi med allt vi inte ska göra och sedan var det dags för det vi ska göra. Det är lätt att konstatera att det är hur mycket som helst att tänka på. Upp med bröstet, lyft blicken, sätt ner foten rätt, se till att ha rätt benrörelse...  Innan vi sedan sprang vidare hann vi också göra burpess och plankan på en lerig gräsmatta.  Våra superglada, positiva och peppande ledare såg redan förbättringar av teknik.

Mitt val att anmäla mig till en löparskola är förenat med en hel del ångest absolut och det är ju egentligen hur larvigt som helst. Jag är en löpare som hela tiden glömmer bort att jag är en löpare. Nu har jag valt att utmana mig själv och valt att våga utvecklas inom det jag hela tiden inte tror att jag kan. Det är modigt! Jag är en modig löpare och självklart galet kär i mig själv!

Om att vara min mammas dotter...

Igår hade jag en rätt omvälvande eftermiddag. Dels gick jag mellan en man som slog till en kvinna i ett shoppingcentrum jag råkade befinna mig i. Jag agerade på ren impuls och allt gick bra. Därefter åkte jag för att besöka min demenssjuka mamma. När jag kom till henne så kom hon inte ihåg att jag var hennes dotter. Det är första gången det har hänt och jag vet att det blir så med den sjukdomen, men när det väl hände så kände jag en sådan enorm sorg...  Tänk att jag inte kommer ihåg att du är min dotter, sa hon... Vad konstigt. Är du säker på att du är min dotter?

När jag kom hem var jag lite uppfylld av eftermiddagens händelser och skrev en status på Facebook som fick en hel massa likes och kommentarer och det flesta av kommentarerna handlade om detta med att våga visa civilkurage...

Min mamma kanske inte kommer ihåg vem jag är, men jag är hennes dotter och genom mig lever hennes avtryck vidare. Min mamma har lärt mig civilkurage och det är jag tacksam för.

Jag tänker på när hon berättade att hon 1940 åkte ner från byn i Norrland, där hon bodde, för att arbeta hos en läkarfamilj i Stockholm. Hon var då 18 år. Mannen i familjen tyckte min mamma var söt och en kväll när frun var borta kom han in till mammas sovrum och drog ner byxorna så att hela klockspelet stod i all sin prakt. Han tyckte att min mamma skulle vara lite snäll mot honom. Min mamma sa snällt men vänligt att det tänkte hon inte och packade sin väska och åkte hem till Norrland.

Jag tänker också på den gången när hela familjen flyttat till Stockholm i slutet av 50-talet och hon hade fått ett arbete i en parfymaffär i Gamla stan. Hon arbetade där tillsammans med en yngre kvinna. En dag berättade den yngre kvinnan att hon blivit med barn och på den tiden var det fortfarande en skandal att bli gravid utan att vara gift. Den unga kvinnan fick sparken direkt av chefen för parfymaffären. Min mamma blev fullkomligen rosenrasande över detta och gick in till chefen och sa att ska det vara på detta viset så slutar hon också, vilket hon gjorde och där stod chefen och gapade!

Det är möjligt att min mamma inte kommer ihåg att jag är hennes dotter alla dagar, men jag vet att jag är det. Hon har lärt mig att stå upp för mina värderingar och det jag tror är rätt. Det arvet bär jag med mig. Jag är min mamma dotter och det är jag stolt över!

En dag värd att fira...

Idag är det löpningens dag! Klart som korvspad att den dagen ska firas nu när jag äntligen efter en massa slit och svett ändå dristar mig till att kalla mig en löpare. Jag tänker att jag vill passa på att fira allt jag kan, så ofta jag kan! Livet blir liksom lite roligare.

Sagt och gjort så träffades jag och min fina träningsväninna C på söder i den arla morgontimmen. Där startade vi vårt firande av löpningens dag. Sedan bar löpningen ner över Maria Kyrka, vi sa hej till Evert Taube´s grav,  fortsatte ner mot slussen, vidare till Gamla stan och runt en del av Kungsholmen.
Efter löpandet passade vi på att avsluta vårt firande med att äta en underbar frukost på ett jätte trevligt ställe - två systrar och en kock! Gissa om den frukosten satt där den skulle!!!

Summa sumarum av firandet av löpningens dag:
1) Löpningstjejträffas är toppen kul. Man springer, snackar om ditt och datt och samtidigt passar på att  i detta fallet också njuta av världens vackraste stad.  En lördagmorgon som denna var detta en svårlagen kombo!
2) Känslan att kunna springa och njuta är magisk! Jag som hela tiden brottas med att jag tror att jag inte kan springa. Idag kändes det som att jag hade kunnat springa hur länge som helst! Föresten har jag aldrig upplevt hur fridfullt Gamla stan kan vara när det är totalt tomt på folk.
3) Träningsglädje!!!
4) Det här vill jag göra igen!

Vilken toppenstart på denna lördag och stort grattis till löpningens dag och alla löpare som kämpar och inte ger upp!

 Gamla stan.... Tyst, inte en kotte ute förutom två medelålders joggande damer...!

Passade på att lämna in en motion till Riksdagen!

 Min fina träningskompis C poserar glatt framför en av mina favoritvyer i Stockholm!

Badsugen blev jag inte!

 Frukosten.... helt magiskt underbar! Satt precis där den skulle!

Har ni vägarna förbi - gå in här och njut!