Till min lugglöse idolvän...

Jag brukar säga att jag är kär i mig själv och det är jag, men så har jag inte alltid känt.  För ganska precis 4 år sedan bestämde mig för att börja ta hand om mig bättre. Jag började då en spännande resa som har inneburit att jag jobbat både på min in- och utsida eftersom de hänger ihop och det är och har varit ett himla jobb om jag ska vara helt ärlig.

Strävan efter att nå målen blev viktigt och jag har inte tidigare upplevt mig själv så målfokuserad utan mer lutat åt det latare hållet. Helt plötsligt upptäckte jag vid en rätt skapligt mogen ålder att jag gillar att nå mål och den känslan är oerhört härlig.

Hur har målet sett ut? Jo, det har handlat om att leva ett hälsosamt liv på alla plan både till kropp,själ och ande. Har jag lyckats? På totalen får jag nog säga att jag har lyckats riktigt bra. Men visst dippar jag också och stundtals har jag tvivlat på min förmåga till uthållighet.

Jag har för min egen del kommit fram till att resan mot målet är lika viktig, om inte viktigare än målet i sig. Det är under resan jag lär mig och utvecklas.

Det här med resan tycker jag att Karin Boye beskriver så underbart bra i sin fantastiska dikt "I rörelse". Här kommer ett kort utdrag:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Jag har för min egen del kommit fram till att jag kan vara kär i mig själv trots mina många tillkortakommanden för jag är ju precis lika härlig ändå. Resan och det jag lär mig om mig själv skulle jag inte vilja vara utan och jag har också insett att det måste få ta tid. Ibland förlorar jag fokus, men nu har jag så mycket lättare att komma på banan igen än jag hade tidigare. Då gav jag nästan upp efter första bästa motgång. Nu har jag utvecklat en större portion uthållighet och en förmåga att veta när jag behöver pepphjälp.

Till min fina lugglösa vän - vägen är mödan värd med tillkortakommanden och hela baletten!