Det här med livsstilsförändringar....

Jag har ju sedan några år påbörjat en livsstilsförändringsresa som var helt nödvändig. För mig handlar den om att ta tag i alla delar i mitt liv, eftersom allt hör ihop. Jag har jobbat och jobbar fortfarande med mig själv och min självkänsla, hur jag ser på livet och vad som är viktigt.  Jag jobbar också med min vikt och med träning. Det där med att lämna gamla mönster och skapa nya är ingen walk in the park! Det är hårt jobb varenda dag.

Allt går ju definitivt inte på räls och visst dippar jag emellanåt. Skillnaden mot när jag började min förändringsresa är att nu reser mig snabbare när jag dippar och jag vet när jag behöver ta till hjälp för komma vidare. Hjälpen får jag från vänner, familj, tränare, coacher och hjälpen får jag för att jag vågar be om den! Jag försöker lära mig av andra och plocka det jag tror kan vara bra för mig.

Det här med livsstilsförändringar är på riktigt ett himla jobb, men värt varenda ansträninging! Jag är värd varenda ansträngning!

Jag skiter i det här nu!

Jag ska tusan hacka sönder löparskorna! Det är inte roligt! Jag har lipat mig genom en 5 km runda! Varenda steg var en pina! Jag orkade ingenting! Kroppen kändes seg, matt och orkeslös! Och sedan de där vallningarna...!

Jag sprang och grät medan vallningarna avlöste varandra och i lurarna strömmade Lena PH´s version av Jag klär av mig naken! Det var galet nära att kläderna rök kan jag säga!

Jag som kämpar så himla mycket för att vara löparLisen...! Pannben, löparglädje och allt är precis som bortblåst! Jag skiter i det här nu!

Trevlig fredag!

Tabataintervaller, cykeljakt och utskällning av en sur, kaxig medelåldersmansbilist!

Igår stod Tabataintervaller på schemat när det gäller löpträningen. Sagt och gjort sprang jag, mina vallningar och hängbröst och min träningskompis C iväg mot Långholmen  i vårsolen där själva tabataintervallerna skulle äga rum.  När vi väl var framme så fortsatte vi uppvärmningen med lite streching och löpskoleövningar.  Så började Tabataköret...

• 20 sekunders snabbt spring, 10 sekundersvila x 8 - dog typ 75 gånger!
• 20 sekunders höga ben, 10 sekunders vila x 8 - min bästa gren! Jobbigt men inga större probs.
• 20 sekunders burpees, 10 sekunders vila x 8 - kräkframkallande! Smidigheten var ZERO!
• 20 sekunders mountainclimber eller vad 17 det kallas,  10 sek vila x 8 - trodde jag skulle döööö!
• 20 sekunders snabbt spring, 10 sekunders vila x 8. - sprang med gelé ben och tog ut det sista jag hade....!

Sedan dog jag! Låren brände! Vallningarna var på topp! Andningen var utomkroppslig och efter det sprang vi tillbaka och jag åkte hem!  Ett riktigt roligt och jobbigt träningspass!

Jag går på löparkurs på Runacademy! Jätte roligt, utmanande och ett rejält kliv utanför min komfortzon.  Jag lär mig en massa och en sak jag lärt mig är att man måste variera sin träning för att utvecklas. Så det försöker jag tänka på!

Idag har jag bara varit ute och promenerat vilket var skönt och avkopplande för låren...! Jag åkte iväg med bilen för att uträtta några ärenden. Jag hade parkerat bilen och satt och pratade i telefon. Bredvid mig stod en bil parkerad och en medelåldersman öppnade (läs slängde upp) bildörren rätt i sidan på min bil. Han tittar på mig och går sedan in i sin bil och börjar köra iväg. Jag antar att all intervall träning gav resultat för jag var ute ur bilen och sprang efter hans bil som skjuten ur en kanon. Jag blev så himla arg så jag slog handen i hans bil, varpå han stannade och stormade ut. Vad vill du kärring säger han och blänger på mig? Kärring svarar jag? Jag skulle passa mig himla noga om jag vore du, säger jag kaxigt... Vid det laget var jag redo att slå ner honom, men jag behärskade mig.  Du slänger upp din bildörr i min bil och jag vill se att det inte blev några märken. Hade det blivit det hade det blivit dyrt för dig! Nu blev det inga märken vilket var en himla tur för dig.  Otrevliga sura gubbar är nog bland det värsta jag vet. Sätt dig i bilen och dra! Det gjorde han med en rivstart!

Har hunnit med att börja titta på cyklar också...! Känner mig som en dinosaurie, men snart så ska jag ha bestämt mig för vilken typ av cykel jag ska cykla med! Det där att få till vardagsmotionen är en viktig nyckel! Tänkte börja cykla till jobbet ett par/tre gånger i veckan...! Det blir ett bra komplement till min strävan efter ett hälsosamt liv!  

Trevlig söndagkväll!

Harriet, vallningar och jag...

För ganska många år sedan när jag pluggade till sjuksköterska, jobbade jag extra på natten på ett vård och omsorgsboende. I det gänget jag helst ville jobba, fanns en undersköterska som hette Harriet.

Iklädda sjukhuskläder och gul skyddsrock gick vi runt till alla 26 boende ett antal gånger varje natt för att hjälpa dem med det som de behövde.  Harriet hon körde helt sin egen stil.  Hon kom till jobbet iklädd baddräkt, gul rock och pannband! Varenda fönster var öppet och med jämna mellanrum var hon tvungen att gå ut och svalka sig för att sedan fortsätta...  Harriet var galet kul och hon sa till mig att vänta ska du få se när det blir din tur... Jag fattade ingenting... då...

Nu förstår jag Harriet precis! Det gäller precis som hon att se möjligheterna!!! 1000 tack Harriet!

Löparsightseeingdate

Klimakteriet har en del fördelar... jag vaknar tidigt och sovmorgon på en lördag blir som bäst till ca 6:30... Då har jag redan varit vaken ett antal timmar och legat där och liksom brunnit upp under huden. Det är bara att gå upp helt enkelt och fånga dagen...!

Jag väckte glatt maken och sa att idag stod det löparsightseeingdate i kalendern... Sagt och gjort hoppade vi i våra löpartajts och tröjor och begav oss iväg mot staden. Solen sken och fåglarna kvittrade och vi sprang, pratade och bara njöt av vår galet vackra stad.

Stadshuset... ett fantastiskt hus!

 Utsikten från Västerbron över världens vackraste stad tar andan ur mig varje gång!

Solgränd i Gamla stan...! Inte särskilt vacker, men en gränd jag aldrig satt min fot i tidigare. Nu har jag joggat mig igenom den! 

 Söder... Det finns så många underbara pärlor! Man förflyttas ett antal hundra år tillbaka i tiden!

Löparsightseeingdate gav helt klart mersmak. Det här kommer vi att göra igen! Prova du med!

Ångestladdad, modig och galet kär i mig själv!

Mitt års ord är ju att välja och jag passade under februari på att välja att anmäla mig till en löparskola för motionärer. 15 tillfällen under våren ska jag och en hel massa människor lära oss att ta vår löpning till nya höjder och känna en massa löparglädje under tiden.

Så kom dagen då vi skulle samlas för första gången. Det var min träningskompis C, jag och resten. Resten var ca ett 40-tal  löparbitna människor och vi ska nog bli runt 80 när alla är tillbaka efter sportlovet. "Resten" såg föresten ut som superlöpare hela bunten. Smala, smäckra, snabba och sånna saker...

Vi blev indelade i två grupper och vi började med lite uppvärmningsjogg. Direkt slår löparångestpaniken till i skallen på mig och jag tänker men hallå hur länge ska vi springa som uppvärmning???  Tankar som hur tusan tänkte du när du anmälde dig till detta kom som ett brev på posten...!

Vi överlevde uppvärmningen och till slut kom vi fram till en grusplan där vi skulle få lära oss grunderna i löpteknik. Först började vi med allt vi inte ska göra och sedan var det dags för det vi ska göra. Det är lätt att konstatera att det är hur mycket som helst att tänka på. Upp med bröstet, lyft blicken, sätt ner foten rätt, se till att ha rätt benrörelse...  Innan vi sedan sprang vidare hann vi också göra burpess och plankan på en lerig gräsmatta.  Våra superglada, positiva och peppande ledare såg redan förbättringar av teknik.

Mitt val att anmäla mig till en löparskola är förenat med en hel del ångest absolut och det är ju egentligen hur larvigt som helst. Jag är en löpare som hela tiden glömmer bort att jag är en löpare. Nu har jag valt att utmana mig själv och valt att våga utvecklas inom det jag hela tiden inte tror att jag kan. Det är modigt! Jag är en modig löpare och självklart galet kär i mig själv!

Om att vara min mammas dotter...

Igår hade jag en rätt omvälvande eftermiddag. Dels gick jag mellan en man som slog till en kvinna i ett shoppingcentrum jag råkade befinna mig i. Jag agerade på ren impuls och allt gick bra. Därefter åkte jag för att besöka min demenssjuka mamma. När jag kom till henne så kom hon inte ihåg att jag var hennes dotter. Det är första gången det har hänt och jag vet att det blir så med den sjukdomen, men när det väl hände så kände jag en sådan enorm sorg...  Tänk att jag inte kommer ihåg att du är min dotter, sa hon... Vad konstigt. Är du säker på att du är min dotter?

När jag kom hem var jag lite uppfylld av eftermiddagens händelser och skrev en status på Facebook som fick en hel massa likes och kommentarer och det flesta av kommentarerna handlade om detta med att våga visa civilkurage...

Min mamma kanske inte kommer ihåg vem jag är, men jag är hennes dotter och genom mig lever hennes avtryck vidare. Min mamma har lärt mig civilkurage och det är jag tacksam för.

Jag tänker på när hon berättade att hon 1940 åkte ner från byn i Norrland, där hon bodde, för att arbeta hos en läkarfamilj i Stockholm. Hon var då 18 år. Mannen i familjen tyckte min mamma var söt och en kväll när frun var borta kom han in till mammas sovrum och drog ner byxorna så att hela klockspelet stod i all sin prakt. Han tyckte att min mamma skulle vara lite snäll mot honom. Min mamma sa snällt men vänligt att det tänkte hon inte och packade sin väska och åkte hem till Norrland.

Jag tänker också på den gången när hela familjen flyttat till Stockholm i slutet av 50-talet och hon hade fått ett arbete i en parfymaffär i Gamla stan. Hon arbetade där tillsammans med en yngre kvinna. En dag berättade den yngre kvinnan att hon blivit med barn och på den tiden var det fortfarande en skandal att bli gravid utan att vara gift. Den unga kvinnan fick sparken direkt av chefen för parfymaffären. Min mamma blev fullkomligen rosenrasande över detta och gick in till chefen och sa att ska det vara på detta viset så slutar hon också, vilket hon gjorde och där stod chefen och gapade!

Det är möjligt att min mamma inte kommer ihåg att jag är hennes dotter alla dagar, men jag vet att jag är det. Hon har lärt mig att stå upp för mina värderingar och det jag tror är rätt. Det arvet bär jag med mig. Jag är min mamma dotter och det är jag stolt över!