Typ bragdgulds stort - EN MIL.....!!!

Vilken galen vecka! Det har varit en vecka med alldeles för mycket jobb och ändå har jag hunnit få in tid för att vara mamma, fru, dotter och att träna...! Vet inte riktigt hur det gick ihop, men det gjorde det!

Pannlampsspringandet skulle dock få stryka på foten, för det skulle jag bara inte kunna få in. Så helt plötsligt av en händelse får jag lite tid över igår kväll och ringer då min fina träningskompis C, som direkt var på. Kl. 17:15 stod vi start klara med pannlampan tänd vid reflexbanans start och drog iväg på äventyr.  Vi kände oss lite mer hugade just denna lördagkväll och tänkte att det nu var dags att prova milen!!!

Jag hade liksom ingen uppfattning om hur det känns att springa en mil. För mig låter det typ maratonlångt...! Hur som haver for vi två medelålderskvinnor fram över stock och sten, uppför den ena helvetesbacken efter den andra, ner för branta "stup", dundrades fram i snömodd, dessutom träffade vi en häst och precis hela tiden njöt vi av varenda sekund.

Vi sprang där i skogen och ropade högt - vi äger, fy tusan vad vi är bra och vips var milen avklarad! Det häftigaste av allt för min del var att jag kände att jag kunde mata på i uppförsbackarna och att jag ändå hade kraft kvar när vi hade sprungit klart. Tänk vad man kan när man inte ger sig!!!

Jag vet, vi ser smått chockade ut efter vår bedrift och det var vi också. Det är en himla härlig känsla att chocka sig själv emellanåt och jag som aldrig tidigare i mitt liv sprungit en mil var näst in till euforisk! Jag har nått fram till ett av mina stora mål! Det är hur stort som helst. Typ bragdgulds stort!

Här står jag och bara äger! Jag, den medelålderskvinnan,  som nu är en millöpare!!! Det här kommer jag att leva på länge, länge! Nu väntar en ny vecka och jag är redo för nya mil! Ha det!

Det där om att vara kär i sig själv....

Vad betyder det egentligen? Att jag blivit helt egenkär och egotrippad? Nej inte ett dugg! Däremot handlar det om att förstå mitt värde!

Det tog nämligen ett bra tag för mig att knäcka koden... ! Till slut har jag kommit fram till att jag ska sluta att jämföra mig med andra. Det finns nämligen alltid någon som är smartare, mer intelligent, som har ett vackrare hem, mer spännande jobb, som springer snabbare, som är snyggare, som är trevligare, klokare, som har mer planerat och målinriktat liv, som har mer roligt, som är mer initiativrik, som reser och upptäcker nya saker hela tiden, som har superkoll och som är insatt i allt som händer i världen och har en välformulerad åsikt och analys kring det, som har svar på tal i alla situationer  osv... Det där kan hålla på i en oändlighet. Jag är jag och ingen annan och det är faktiskt bara jag som kan leva mitt liv! Istället för att jämföra mig med andra, så väljer jag att inspireras av andra!

När jag var yngre var det mer viktigt att känna att jag passade in, att få andras gillande... Så tänker inte jag i samma utsträckning längre och det är galet befriande!

När jag säger att jag är kär i mig själv, så betyder det att jag ger mig en klapp på axeln och säger - tusan vad bra jag är! Att jag bekräftar mig själv! Det ger mig energi och den energin behöver jag!

Måste man vara kär i sig själv? Klart man inte måste! Men det underlättar helt klart! Om jag är kär i mig själv, så har jag lite mer att ösa ur och på så vis kan jag ge mer till de jag har runt omkring mig! En vinna-vinna situation helt enkelt! Det handlar om att ta hand om mig och vara rädd om mig! Så många tror att de inte duger!!! Det är helt galet! Klart vi duger! Alla duger precis som man är!

Fd PT-peppad en onsdag!

Maken önskar lite PT-hjälp för att komma igång med träningen och tar kontakt med min förra PT.
Gissa om jag blir galet glad och superpeppad över den hälsningen! Kommer somna lycklig!

Reflektion i pannlampans sken...

Hur tusan kommer det sig att det där med att sätta på sig en pannlampa och springa rätt ut  i skogen på en reflexbana kan vara så himla kul? Jag och min kära träningsväninna C, försökte sätta ord på det i bilen på väg till reflexbanan. Jag tror att vi tillsammans kom fram till att det är annorlunda, spännande, utmanande, att man får vara ute i naturen,  att man måste tänka på flera saker samtidigt (vart man ska, var man sätter fötterna) och att det är som ett äventyr.

Efter det att vi körde banan igen så blir nog sammanfattningen att vi känner oss så himla levande! Vi springer där i skogen, i mörkret och i pannlampans sken ser vi reflexerna som visar oss var vi ska springa, det är tyst och vi liksom bara lever! Då mitt i det levande tillståndet blir man så tacksam, glad och lycklig och det är tusan inte illa. Träningsglädje och livsglädje på hög nivå!

Känslan...

 ... när man springer och det känns som att man kan springa hur långt som helst är magisk och en helt ny upplevelse i min värld! Men varför sprang jag inte längre då, när jag absolut hade orkat?  Det måste bero på min mentala blockering som kickar igång så fort jag tar ett löpsteg...! När tusan ska den gå över?

Hur som haver skorna skaver, sprang jag på vatten idag! Jag kände mig stark och levande! Så himla levande att det måste ha synts lång väg, för en man gick fram till mig och sa att han bara ville tala om för mig att han tyckte att jag var hur bra som helst som springer!Jag har aldrig träffat den mannen förut skall väl tilläggas, men tänk vad rätt han har!  En zlatanering som heter duga!

Transportspringa

Jag har hittat ett för mig nytt sätt att få in springandet i vardagen... Att transportspringa! Det betyder att om jag t.ex ska hälsa på min mamma  och dessutom måste handla lite mjölk osv (inte storhandla såklart), så springer jag till mamma, hälsar på henne, springer till affären, handlar och springer hem med matkassarna i händerna. Helt perfekt! Är inte det att zlatanera så säg?

Zlatanering en lördag

Här är bästa härliga träningskompisarna i HCZB!!! De gör mig glad! Idag tog vi en powerwalkrunda på ca 1 mil! Snacka om att zlatanera, trots förkylning!!! Galet härligt!!!