Hur tusan kommer det sig att det där med att sätta på sig en pannlampa och springa rätt ut i skogen på en reflexbana kan vara så himla kul? Jag och min kära träningsväninna C, försökte sätta ord på det i bilen på väg till reflexbanan. Jag tror att vi tillsammans kom fram till att det är annorlunda, spännande, utmanande, att man får vara ute i naturen, att man måste tänka på flera saker samtidigt (vart man ska, var man sätter fötterna) och att det är som ett äventyr.
Efter det att vi körde banan igen så blir nog sammanfattningen att vi känner oss så himla levande! Vi springer där i skogen, i mörkret och i pannlampans sken ser vi reflexerna som visar oss var vi ska springa, det är tyst och vi liksom bara lever! Då mitt i det levande tillståndet blir man så tacksam, glad och lycklig och det är tusan inte illa. Träningsglädje och livsglädje på hög nivå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar