Att springa som en kärring...

Är det något obra som inte gills? Hur springer en kärring? Kanske som jag, men gissa hur galet stolt jag är över det! Bara för att förtydliga lite så är kärringar helt enkelt medelålderskvinnor som har extra mycket skinn på näsan och som aldrig ger sig! Lite hardcore medelålderskvinna alltså. Sådana finns det alldeles för lite av i denna världen om ni frågar mig!

Så till alla kärringar där ute, även mina väninnor T och H! Njut av livet, spring som kärringar och ha en alldeles härligt lördag! 

Varför tränar jag?

I fredags när jag och min kompis C gnetade oss upp för Helvetesbacken x flera i regn och blåst fick jag frågan av en annan tjej som också var ute och besteg berget vad det var för något jag tränade inför? Hon tränade för att kunna vandra upp till Mount Everest basecamp...

Vad mycket häftiga människor det finns! Tänk att någon ens tror att jag tränar för något speciellt? Det känns oerhört smickrande! Ser jag ut som en som tränar för något coolt och utmanande?

Jag kände att jag var tvungen att svara och önskar att jag kunde säga att jag tränar för ett triathlon eller så, men då skulle jag ju ljuga... Jag svarade henne att jag tränar för att ha roligt och för att orka bli gammal! Mer hippt än så är det faktiskt inte.

Det måste väl ändå vara så att det finns plats för sådana träningsmänniskor också... Det finns så många som drivs av tider och prestation och att det är det viktigaste. På den nivån är inte jag och kanske kommer jag aldrig dit heller.

Jag kan fortfarande förundras över att jag överhuvudtaget ger mig ut i oväder och bestiger Helvetesberg!!! En sådan person är jag! En kvinna med pannben som aldrig ger mig fast det ibland känns otroligt tungt och jobbigt...!

I går kväll lurade jag ut min älskling på en tur på reflexbanan vid Östermalms IP. Äntligen var det pannlampsdags och det var helt fantastiskt roligt att springa runt i skogen i mörkret bland stockar, stenar och en massa lera tillsammans med den jag gillar allra mest! Vardagslycka och träningsglädje!

Varför tränar du?

Fredagsmys och sånna saker...!

Man kan göra många saker en fredagkväll. Vi valde att starta helgen med att ta oss an ett helvetesberg av rang, nämligen Hammarbybacken! Vi var där i somras, men nu var det dags igen! Efter att ha varit förkyld  , rättelse - haft en womencold som vägrar ge sig kändes fredagsmyset som en rejäl utmaning.

Första vändan upp var helt fruktansvärd...! En riktig nära dödenupplevelse inte så mycket för benen men för flåset... Milde tid! Belöningen väl uppe på toppen är magisk! Vilken utsikt över denna otroligt vackra stad!

 Vi körde fyra rundor upp och ner. Vi varvade att gå med stavar, småspringa med stavar, gå utan stavar och småspringa genrellt...! Småspringa med stavar var helt fruktansvärt! Trodde jag skulle dö!

 Stockholm i mitt hjärta - vad mer kan man säga! Jag bara älskar den här stan!

 Min träningskompis C var typ jätteglad efter fjärde och sista rundan!

Här är en annan som också var jätte glad! Känslan när man är klar är magisk! På nervägen blev det lätt jogg som nedvarvning. Mörkret föll snabbt och skogsvägen vi valde att jogga ner på var mysig, men en pannlampa hade helt klart suttit fint! Min avslutande rusch till bussen på Gullmarsplan var i bästa Usain Bolt tempo...! Busschauffören tyckte jag var rasande snabb... (det var nog första gången sedan jag sprang 60 meter i mellanstadiet som någon sa så)!  Medelålderskvinnor äger!

Efter en halvdan och snudd på obefintlig träningsmånad är jag på gång igen! Lyckan när träningsglädjen rusar genom kroppen är en belöning som är galet härlig!

Att komma i mål och ladda om!

Efter att ha genomfört det som var mitt stora träningsmål för året, axa fjällmaratons korta bana och som grädde på moset också hoppat in och sprungit midnattsloppet, så blev det tomt...

Tomhetskänslan är inte bara av ondo. Det har också känts behövligt att få vara i känslan av att ha lyckats med det som jag haft som mål att göra.

Jag kickade igång mitt nya träningsår (mitt går från höst till höst) med att prova två för mig helt nya saker: kickboxning och yoga. Kickboxningen var riktigt jobbig, men så rolig. Det kändes galet befriande att sätta på sig boxarhandskarna och göra uppercuts och allt vad det hette. Själva kickarna... ja låt mig säga att de var intressanta. Yogan var Yin yoga och det kom helt rätt i tiden för mig. Att andas, sträcka och tänja ut min stela och stressade medelålders klimakteriekropp var riktigt jobbigt men skönt.

Nu är jag i min omladdningsfas och på mitt träningsschema står följande:

• Kickboxning
• Yoga
• Styrketräning
• Löpning
• 10000 steg/dag i vardagsmotion 

Undertiden jag laddar om tänker jag fundera på vad mitt nästa träningsmål ska vara...!

Jag vann!!!

Hur gick det frågade några killar på pendeltåget på väg hem efter midnattsloppet? Svaret från min sida var givet - Jag vann!!!

Jag vann!!! Så är det faktiskt! Jag vann över mig själv! Som jag har kämpat med detta ibland himla springande och igår då stämde allt för första gången i en hel mil!!! Jag kände mig både mentalt stark och stark i benen och jag kunde njuta precis hela tiden!

Det var en galet härlig känsla att kunna vara helt närvarande i varje steg jag tog och nu har jag igen bevisat för mig själv att jag har uthålligheten. Min nästa utmaning blir att jobba lite mer med farten. Inte för att jag vill jämföra mig med någon annan, utan för att jag vill utmana mig själv!

Bilden fotograferad av L som själv precis sprungit och var i ett lyckorus, därav darret på kameran...!

 Jag hade inte anmält mig till Midnattsloppet, men när jag i torsdags fick frågan om jag ville ta en plats för en som inte kunde springa,  hörde jag mig säga ja, va kul! Så på den vägen var det! Startgrupp 5 A var min startgrupp.  Eftersom jag aldrig varit med tidigare var jag så där lagom förvirrad över det mesta.

Jag frågade ett gäng glada löpare som stod och väntade i sin grupp om de alla hade sex? Nja, inte just nu fick jag till svar och insåg vad jag precis frågat...! Startgrupp 6 menade jag, men, men...! Det blev en hel del glada skratt vilket kändes som en bra början!

Jag hittade min startgrupp och vips var vi iväg. Min strategi för loppet var att ha kul och bara njuta! Folk hejade, sjöng, jag fick massor av high5´s, hann vara lite sjuksköterska för en person som fick ont i ett knä precis i backen mot Sofia kyrka och till en annan person som fick problem med andningen. Att sedan vid backens topp mötas av Gospelkören som sjöng Ain´t no mountain high enough som grädde på moset.

Utsikten från Fjällgatan över ett Stockholm i nattljus var otroligt vackert och att springa förbi alla glada något överförfriskade krogbesökande längst vägen som erbjöd mig öl, vin och lite annat var helt underbart. Vägen runt Mosebacke, ner mot Götgatsbacken för att så småningom ta sig ut mot Hornsgatan och målrakan var galet härlig! Målet... behöver jag säga att det var välkommet?!

Summa sumarum: Midnattsloppet var en fantastiskt härlig upplevelse från början till slut och det bästa av allt var att jag kunde njuta och känna att jag orkade utan några större problem och dessutom hade mer att ge!!!

Självklart äger jag som sjutton och är kär i mig själv och lyckan över att ha fått sova med ännu en medalj har varit värt varenda svettdroppe!

Den bästa helgen ever!

Axa Fjällmaratons korta bana på 13,4 km i Jämtland var målet för årets träning! 

 Det gäller att kunna njuta av stunden och det gör jag! Jag njuter av att jag gjorde det! Jag sprang 13,4 km i en helt fantastisk miljö! Jag tävlade mot mig själv och för mig själv! Löpardemonerna fick ta ledigt och taktiken var spikad! Jag skulle njuta och känna hur jag levde med varje fiber i min kropp och jag skulle ta mig i mål!

Allt gick i uppfyllelse! Precis allt och mer där till (som att svälja knott)! Känslan när mitt alldeles egna runners high uppenbarade sig var helt magiskt! Andningen, stegen och jag var som ett!!!

Behövs det någon förklaring?

                     

Vilken känsla när vi båda gått i mål!!! Just då var vi lyckligast i hela världen!!!  Kvällen spenderades på en härlig bankett med ca 500 deltagare som tävlat  både i korta banan och Axa Fjällmaraton. Menyn lagades av kockar som lagat mat till svenska OS-lag. Behöver jag säga att det var gott?  Vi somnade definitivt lyckliga !

Att vi sedan på hemvägen skulle spendera 13,5h på ett tåg i ett totalt regnkaos, där maten var slut, då mobiltäckningen var obefintlig för det allra mesta och då vi dessutom fick åka till Ånge och Sundsvall 2 ggr under samma dag gav bara en extra krydda till helhetsupplevelsen eller så...! Tack C för en jätte rolig helg och jag är otroligt glad att vi slapp möta en livs levande björn...! Kändes mycket tryggare med renen vi såg!

Summa sumarum: Vi äger!

En helvetesbacke av rang!

Vi bestämde oss i torsdags för lite backträning och vips stod vi vid Hammarbybacken laddade att köra! Jag ska villigt erkänna att jag typ tvärdog direkt! Den där backen är en helvetesbacke av rang och mjölksyran svämmar över direkt, hjärtat pumpar som aldrig förr och det kändes helt omöjligt att tänka sig att jag över huvudtaget skulle orka upp till toppen...!

Min strategi blev att äta elefanten 1 tugga i taget! Etappvis gnetade vi oss uppför backeländet och helt plötsligt stod vi där på toppen och hade en helt fantastisk utsikt och den var väl värt var enda svettdroppe. Vi träffade på ett antal stavgångssupervältränade ungtuppar som bara la sig ner och flämtade när de väl hade kommit till toppen...! Vi två medelålderskvinnor stod där tämligen oberörda av ansträngningen och bara njöt av våra bedrifter. Springa neråt var helt ok, men jobbigt på ett annat sätt.

Varje gång vi sprang ner för backen mötte vi en man i neogrön träningströja som med sina stavar bestämt och taktfast stegade sig uppför backen. Han såg lite lätt vild ut i blicken (arg tyckte C). C förmanade mig och sa att du säger ingenting till honom... Han är nog inte att leka med. När vi var påväg ner efter vår sista vända upp till toppen  och jag var superhög på endorfiner möttes vi åter igen av denna stavgångande furie...! Så himla stark och snygg du ser ut, hör jag mig säga till mannen. Stavgångsmannen gav världens största leende till mig och utbrast ett TACK det värmer!!!  Pepp gör under för alla! Man behöver tusan få veta att man är galet bra när man en torsdagskväll forcerar Hammarbybacken upp och ner ett antal gånger tycker i allafall jag!...

Efter sista turen uppför backen valde vi att jogga nerför och ta av och springa i områdena runt omkring berget. Vi passade på att jogga ner bland lite skog, kolonistugor och till slut kom vi fram till parkeringen  och passet var slut för denna gången.

Vilken fantastisk kväll och vilken härlig upplevelse! Vi var definitivt on top of the world och den utsikten  och upplevelsen kommer i alla fall jag leva på länge!! Tänk vad man kan när man bestämmer sig för att våga prova!