Harriet, vallningar och jag...

För ganska många år sedan när jag pluggade till sjuksköterska, jobbade jag extra på natten på ett vård och omsorgsboende. I det gänget jag helst ville jobba, fanns en undersköterska som hette Harriet.

Iklädda sjukhuskläder och gul skyddsrock gick vi runt till alla 26 boende ett antal gånger varje natt för att hjälpa dem med det som de behövde.  Harriet hon körde helt sin egen stil.  Hon kom till jobbet iklädd baddräkt, gul rock och pannband! Varenda fönster var öppet och med jämna mellanrum var hon tvungen att gå ut och svalka sig för att sedan fortsätta...  Harriet var galet kul och hon sa till mig att vänta ska du få se när det blir din tur... Jag fattade ingenting... då...

Nu förstår jag Harriet precis! Det gäller precis som hon att se möjligheterna!!! 1000 tack Harriet!

Löparsightseeingdate

Klimakteriet har en del fördelar... jag vaknar tidigt och sovmorgon på en lördag blir som bäst till ca 6:30... Då har jag redan varit vaken ett antal timmar och legat där och liksom brunnit upp under huden. Det är bara att gå upp helt enkelt och fånga dagen...!

Jag väckte glatt maken och sa att idag stod det löparsightseeingdate i kalendern... Sagt och gjort hoppade vi i våra löpartajts och tröjor och begav oss iväg mot staden. Solen sken och fåglarna kvittrade och vi sprang, pratade och bara njöt av vår galet vackra stad.

Stadshuset... ett fantastiskt hus!

 Utsikten från Västerbron över världens vackraste stad tar andan ur mig varje gång!

Solgränd i Gamla stan...! Inte särskilt vacker, men en gränd jag aldrig satt min fot i tidigare. Nu har jag joggat mig igenom den! 

 Söder... Det finns så många underbara pärlor! Man förflyttas ett antal hundra år tillbaka i tiden!

Löparsightseeingdate gav helt klart mersmak. Det här kommer vi att göra igen! Prova du med!

Ångestladdad, modig och galet kär i mig själv!

Mitt års ord är ju att välja och jag passade under februari på att välja att anmäla mig till en löparskola för motionärer. 15 tillfällen under våren ska jag och en hel massa människor lära oss att ta vår löpning till nya höjder och känna en massa löparglädje under tiden.

Så kom dagen då vi skulle samlas för första gången. Det var min träningskompis C, jag och resten. Resten var ca ett 40-tal  löparbitna människor och vi ska nog bli runt 80 när alla är tillbaka efter sportlovet. "Resten" såg föresten ut som superlöpare hela bunten. Smala, smäckra, snabba och sånna saker...

Vi blev indelade i två grupper och vi började med lite uppvärmningsjogg. Direkt slår löparångestpaniken till i skallen på mig och jag tänker men hallå hur länge ska vi springa som uppvärmning???  Tankar som hur tusan tänkte du när du anmälde dig till detta kom som ett brev på posten...!

Vi överlevde uppvärmningen och till slut kom vi fram till en grusplan där vi skulle få lära oss grunderna i löpteknik. Först började vi med allt vi inte ska göra och sedan var det dags för det vi ska göra. Det är lätt att konstatera att det är hur mycket som helst att tänka på. Upp med bröstet, lyft blicken, sätt ner foten rätt, se till att ha rätt benrörelse...  Innan vi sedan sprang vidare hann vi också göra burpess och plankan på en lerig gräsmatta.  Våra superglada, positiva och peppande ledare såg redan förbättringar av teknik.

Mitt val att anmäla mig till en löparskola är förenat med en hel del ångest absolut och det är ju egentligen hur larvigt som helst. Jag är en löpare som hela tiden glömmer bort att jag är en löpare. Nu har jag valt att utmana mig själv och valt att våga utvecklas inom det jag hela tiden inte tror att jag kan. Det är modigt! Jag är en modig löpare och självklart galet kär i mig själv!

Om att vara min mammas dotter...

Igår hade jag en rätt omvälvande eftermiddag. Dels gick jag mellan en man som slog till en kvinna i ett shoppingcentrum jag råkade befinna mig i. Jag agerade på ren impuls och allt gick bra. Därefter åkte jag för att besöka min demenssjuka mamma. När jag kom till henne så kom hon inte ihåg att jag var hennes dotter. Det är första gången det har hänt och jag vet att det blir så med den sjukdomen, men när det väl hände så kände jag en sådan enorm sorg...  Tänk att jag inte kommer ihåg att du är min dotter, sa hon... Vad konstigt. Är du säker på att du är min dotter?

När jag kom hem var jag lite uppfylld av eftermiddagens händelser och skrev en status på Facebook som fick en hel massa likes och kommentarer och det flesta av kommentarerna handlade om detta med att våga visa civilkurage...

Min mamma kanske inte kommer ihåg vem jag är, men jag är hennes dotter och genom mig lever hennes avtryck vidare. Min mamma har lärt mig civilkurage och det är jag tacksam för.

Jag tänker på när hon berättade att hon 1940 åkte ner från byn i Norrland, där hon bodde, för att arbeta hos en läkarfamilj i Stockholm. Hon var då 18 år. Mannen i familjen tyckte min mamma var söt och en kväll när frun var borta kom han in till mammas sovrum och drog ner byxorna så att hela klockspelet stod i all sin prakt. Han tyckte att min mamma skulle vara lite snäll mot honom. Min mamma sa snällt men vänligt att det tänkte hon inte och packade sin väska och åkte hem till Norrland.

Jag tänker också på den gången när hela familjen flyttat till Stockholm i slutet av 50-talet och hon hade fått ett arbete i en parfymaffär i Gamla stan. Hon arbetade där tillsammans med en yngre kvinna. En dag berättade den yngre kvinnan att hon blivit med barn och på den tiden var det fortfarande en skandal att bli gravid utan att vara gift. Den unga kvinnan fick sparken direkt av chefen för parfymaffären. Min mamma blev fullkomligen rosenrasande över detta och gick in till chefen och sa att ska det vara på detta viset så slutar hon också, vilket hon gjorde och där stod chefen och gapade!

Det är möjligt att min mamma inte kommer ihåg att jag är hennes dotter alla dagar, men jag vet att jag är det. Hon har lärt mig att stå upp för mina värderingar och det jag tror är rätt. Det arvet bär jag med mig. Jag är min mamma dotter och det är jag stolt över!

En dag värd att fira...

Idag är det löpningens dag! Klart som korvspad att den dagen ska firas nu när jag äntligen efter en massa slit och svett ändå dristar mig till att kalla mig en löpare. Jag tänker att jag vill passa på att fira allt jag kan, så ofta jag kan! Livet blir liksom lite roligare.

Sagt och gjort så träffades jag och min fina träningsväninna C på söder i den arla morgontimmen. Där startade vi vårt firande av löpningens dag. Sedan bar löpningen ner över Maria Kyrka, vi sa hej till Evert Taube´s grav,  fortsatte ner mot slussen, vidare till Gamla stan och runt en del av Kungsholmen.
Efter löpandet passade vi på att avsluta vårt firande med att äta en underbar frukost på ett jätte trevligt ställe - två systrar och en kock! Gissa om den frukosten satt där den skulle!!!

Summa sumarum av firandet av löpningens dag:
1) Löpningstjejträffas är toppen kul. Man springer, snackar om ditt och datt och samtidigt passar på att  i detta fallet också njuta av världens vackraste stad.  En lördagmorgon som denna var detta en svårlagen kombo!
2) Känslan att kunna springa och njuta är magisk! Jag som hela tiden brottas med att jag tror att jag inte kan springa. Idag kändes det som att jag hade kunnat springa hur länge som helst! Föresten har jag aldrig upplevt hur fridfullt Gamla stan kan vara när det är totalt tomt på folk.
3) Träningsglädje!!!
4) Det här vill jag göra igen!

Vilken toppenstart på denna lördag och stort grattis till löpningens dag och alla löpare som kämpar och inte ger upp!

 Gamla stan.... Tyst, inte en kotte ute förutom två medelålders joggande damer...!

Passade på att lämna in en motion till Riksdagen!

 Min fina träningskompis C poserar glatt framför en av mina favoritvyer i Stockholm!

Badsugen blev jag inte!

 Frukosten.... helt magiskt underbar! Satt precis där den skulle!

Har ni vägarna förbi - gå in här och njut!

Mitt årsord att välja - januari månad

1) Att välja att ta mig an ett av mina hjärnspöken!

En lördagskväll på toppen av Lovehill! Denna underbara utsikt var belöningen efter att fullkomligt ha ägt i backintervallerna uppför den backen som tidigare var mitt totala hatobjekt och hjärnspöke. Den känslan jag upplevde då var helt fantastik och jag fylldes av en sådan stolthet och tacksamhet att jag för 3 år sedan beslutade mig för att soffpotatisläget skulle vara ett avslutat kapitel i mitt liv!

2) Att välja att ta hand om mig själv!
 Hot stone massage... Första gången för mig och definitivt inte sista! 80 minuter full njutning!

 3) Att välja att se!
Att stanna upp och lyfta blicken! På vägen till morgon mötet i Stadshuset valde jag att stanna upp och ta in denna fantastiska stad!

4) Att välja att inse att en livsstilsförändring tar tid!
Livsstilsförändring är tusan ingen barnlek! Det är ett kämpande i allafall för mig, precis hela tiden. Vissa dagar är lättare än andra.  Jag behöver vara snäll mot mig själv när jag ibland känner mig lite vilsen. Nu känner jag mig helt på banan igen och jag både kan och äger och jag tänker aldrig ge mig!

Mitt "väljaord" känns himla bra!

#####it träningspass är ändå träningspass

Nu har jag börjat året med två sådana pass.... Ett var i går när jag var och styrketränade. Gissa på en skala hur tungt/tråkigt/vidrigt det var att ta sig till de där himla gymet och sedan köra ett pass!!! Enda behållningen av det passet förutom att jag övervann mig själv, var att förundrat betrakta en kvinnlig medmotionär som bevisligen aldrig hört talas om sportbh. Hon stod på crosstrainern och hennes behag for som projektiler åt alla håll och kanter... Hallå! Hur kan man leva utan en bra sportbh?

Idag var en ny dag och det stod springa i kalendern.  Sagt och gjort så tog jag på mig löparoutfiten och drog ut i regnet. Ännu en riktig #####it runda. Kände mig svag och seg och varje steg var en plåga. Sådana pass är inte kul. Det hjälpte inte ens att mössan matchade med jackan!

Men när jag sansat mig lite så tänker jag ändå att jag är helt fantastisk som tränar trots att det är tungt och träningsglädjen tillfälligt har gått på semester... Det är tur att det kommer nya träningsdagar och rätt som det är känns det så där galet fantastiskt och då vet jag att jag är glad att jag håller i och fortsätter kämpa.

Idag känner jag mig extra tacksam över att jag omges av mycket inspirerande vänner. Sån´t gör att man orkar kämpa. Jag tänker på Fru M, Fru B, Göteborgaren utan lugg, min fina träningskompis C och en hel massa till. Tack för det!

Nu ska jag lägga mig på soffan en stund och vila innan pulsen kommer göra frivolter! Heja småkronorna!!!