Så var det dags igen för att göra sådant jag absolut inte tror att jag kan. Denna gången var det ett traillopp som skulle springas på kvällen i mörkret med pannlampa och reflexer.
Pannlampa och reflexer är inget nytt för mig, men när jag står där på startlinjen bland en massa vältränade ungtuppar med Marcus Hellner i spetsen, så är det ju klart att funderingarna poppar upp om jag är riktigt riktig i huvudet...
Jag vet inte om jag ens gillar att tävla, mot andra vill säga. Jag blir mer stressad av att alla andra är så himla mycket snabbare än jag. Det jag gillar är att utmana mig själv och liksom skriva mig själv på näsan att jag kan så mycket mer än jag tror. Tänk att jag för drygt 1 1/2 år sedan inte tagit ett löpsteg på typ 28 år...! Nu har jag hittills bara i år sprungit 2 lopp! Det är stort - bragdguldsstort!
Banan var helt perfekt! Vi sprang i obanad terräng, över stock och sten, upp för helvetesbackar, ner för helvetesstup och det var alldeles lagom med lera!
På upploppet innan målgången sprang två yngre tjejer lite före mig som tyckte att det var pinsamt att de sprungit så himla långsamt och att de absolut inte tänkte berätta för någon om detta stora nederlag. Så superpinsamt var det. Hör ni tjejer - jag skäms inte ett enda dugg för jag äger sa jag och drog om dem! Gissa hur himla skönt det kändes på en skala!!!
Jag springer för att jag har kommit på att jag kan om jag får göra det på mitt vis! Jag springer för att jag blir glad! I går blev jag alldeles jätte glad! Marcus Hellner... honom såg vi inte röken av! Han sprang banan på 20 minuter. Det var liiiiite snabbare än jag!
Hahaha! Du är skön du. Tänk, så du inspirerar oss alla andra med din attityd och ditt löpsteg. Grattis!
SvaraRaderaBästa fru B! Stora kramen och supertack!
Radera