Till min lugglöse idolvän...

Jag brukar säga att jag är kär i mig själv och det är jag, men så har jag inte alltid känt.  För ganska precis 4 år sedan bestämde mig för att börja ta hand om mig bättre. Jag började då en spännande resa som har inneburit att jag jobbat både på min in- och utsida eftersom de hänger ihop och det är och har varit ett himla jobb om jag ska vara helt ärlig.

Strävan efter att nå målen blev viktigt och jag har inte tidigare upplevt mig själv så målfokuserad utan mer lutat åt det latare hållet. Helt plötsligt upptäckte jag vid en rätt skapligt mogen ålder att jag gillar att nå mål och den känslan är oerhört härlig.

Hur har målet sett ut? Jo, det har handlat om att leva ett hälsosamt liv på alla plan både till kropp,själ och ande. Har jag lyckats? På totalen får jag nog säga att jag har lyckats riktigt bra. Men visst dippar jag också och stundtals har jag tvivlat på min förmåga till uthållighet.

Jag har för min egen del kommit fram till att resan mot målet är lika viktig, om inte viktigare än målet i sig. Det är under resan jag lär mig och utvecklas.

Det här med resan tycker jag att Karin Boye beskriver så underbart bra i sin fantastiska dikt "I rörelse". Här kommer ett kort utdrag:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Jag har för min egen del kommit fram till att jag kan vara kär i mig själv trots mina många tillkortakommanden för jag är ju precis lika härlig ändå. Resan och det jag lär mig om mig själv skulle jag inte vilja vara utan och jag har också insett att det måste få ta tid. Ibland förlorar jag fokus, men nu har jag så mycket lättare att komma på banan igen än jag hade tidigare. Då gav jag nästan upp efter första bästa motgång. Nu har jag utvecklat en större portion uthållighet och en förmåga att veta när jag behöver pepphjälp.

Till min fina lugglösa vän - vägen är mödan värd med tillkortakommanden och hela baletten!

Det är inte du som ska skämmas!

Det är inte ditt fel att du blev kränkt och misshandlad både fysiskt och verbalt! Det kan aldrig vara ditt fel!

Det kan aldrig vara ditt fel att du inte ville ge upp med att tro att det skulle bli bra tillslut. När du slutligen nådde botten hämtade du allt mod som fanns att uppbringa och då fanns det bara en väg att gå och den tog du. Vägen som leder bort.

Tiden läker alla sår säger man, jag tror snarare att man lär sig leva med ärren efter såren. Själen blir ärrad! Hon som är du blev ärrad för livet. Han ville få dig att tro att ingen ville ha dig. Låt inte honom definiera vem du är! Han har ingen talan! Du bestämmer vem du är! Du och ingen annan! 

I min värld är du den modigaste, starkaste, varmaste, vackraste människa jag vet! Du är min älskade dotter! Du är värd precis allt! Låt aldrig någon någonsin igen försöka förminska den du är! Ha ditt huvud högt! Du ska aldrig skämmas!

Sakta men säkert kommer hon som är du en dag resa dig som fågeln Fenix och flyga med dina egna vingar! Under tiden får du låna mina! Jag bär dig så länge du behöver tills du är flygfärdig!

Jag älskar dig!

Ps: jag har fått lov att skriva detta.

Medelåldern - min egen kärleksförklaring!

I en facebookstatus här om dagen berättar en snygg, härlig 37 årig tjej att hon hittat ett grått hår och med skräck undrade om hon redan kommit i medelåldern.  Är medelåldern så skrämmande? Vad är det i så fall som gör den skrämmande?

Är det rädslan av att en dag vakna och helt plötsligt upptäcka en antydan till mustasch, eller skäggväxt på hakan? Osexig absolut, men om man trimmar hakskägget kanske man kan bli medlem i ZZ-top...

Handlar det om rädslan över det faktum att gravitationen i den åldern verkligen håller ett antal kroppsdelar i ett järnhårt grepp? Vi talar självklart mage, bröst och ögonlock.

Kan det vara rädslan att helt plötsligt inte ha armar som är långa nog för att kunna se det som står i den där tidningen eller boken?  Eller att behöva förstora texten i telefonen för att kunna läsa sms:en.

Det kan också vara en rädsla för att bli en sådan som helst av allt vill åka tunnelbana naken mitt i vintern för att överhuvudtaget få lite svalka...

Jag är en medelålderskvinna och jag älskar varje minut! Jag vet vem jag är och jag känner mig trygg med att vara jag. Jag behöver inte kämpa så förtvivlat för att försöka passa in för jag vet att jag duger för att jag är jag! Jag behöver inte heller söka andras gillande för att känna mig trygg. Gissa på en skala hur befriande det känns.

Med medelåldern kommer så småningom övergångsåldern! Den åldern är magisk! Man går från någonting vant till något annat som är nytt och annorlunda och det är galet spännande! Förutom att kroppen förändras utanpå så förändras man inuti, om man vågar!

När en medelålderskvinna bejakar livet och ger sig ut på äventyr, ja då heter det att hon är en klimakteriekärring, eller har en ålderskris! De som säger så har absolut ingen aning!

Den medelåldern jag lever i gör att jag verkligen njuter av livet! Jag känner en lust att prova nya saker, att utmana mig själv och det känns galet befriande och härligt!

Jag har mer gråa hår än jag kan räkna, men jag känner mig skitsnygg, glad och nyfiken på livet och min bästa tid är absolut nu!

Så till alla er som tror att medelåldern är slutet på livet - lugn, bara lugn! Medelåldern äger!

Nyp mig i armen för tjyven!

Min väninna S och jag begav oss igår ut på en cykeltur i skärgården. Dagen började något mulen men precis när vi lastat av cyklarna från bilen blev det strålande sol! Vädergudarna var på gott humör! 

Vi cyklade på varierat underlag, både på landsväg, till skogs och på stenar! Skogspartiet var nog min absoluta favorit tror jag! Så kom vi fram dit vi planerat att stanna för att äta matsäck! Utsikten var magisk och lyckligtvis hittade vi någon som kunde fotografera oss i detta paradis!

En riktig hard core tjej är S. Hon cyklar i en helt annan liga än jag. Hon inspirerar big time!

Naturen är storslagen!

Det är något alldeles särskilt som händer när man tittar ut över havet! Det går liksom aldrig att bli mätt på vyn! Det är rogivande, meditativt och balsam för själen!

Boostcykling är helt min grej! Kvalitetstid med en kär väninna, upplevelser i massvis, matsäck och motion och allt på ett bräde! Det är svårslaget!

Jag känner mig påfylld och lycklig! 4 mil fick vi in denna dag! Nyp mig i armen! Livet är gott!

Boostcykling, massa känslor, en stor portion tacksamhet, en orange sportbh och världens bästa man!

Jag anmälde mig till Vasa Trampet i Mora för att cykla ett lopp för att hedra min syster som dog i en obotlig hjärntumör för 6 1/2 år sedan.  Själva ceremonin arrangeras av Team Magnus. För mig kändes det fint att få göra detta för min syster, även om jag tror att hon var rejält förvånad där uppe i himlen över det faktum att jag cyklat alltså...

Team Magnus Wall of Honor ceremonin ägde rum i Mora kyrka. Där samlades ett gäng cykelklädda människor för att ta en stund och hedra någon som betytt oerhört mycket och som lämnat oss. Det var vackert, stämningsfullt och känslosamt.

Som sagt... Jag cyklade för att hedra min älskade, fina stora syster Kicki. Jag hade blivit tillfrågad om jag kunde säga några ord i kyrkan och just när jag blev tillfrågad kändes det självklart. När jag satt där i kyrkan och alla känslorna översköljde mig så kändes det inte lika självklart längre.

Vad säger man i ett tal för att hedra någon som betyder så ofantligt mycket och som man saknar?  Jag pratade bl a om att sorgen handlar om att lära sig leva med saknaden och att vi sakta men säkert vänjer oss vid att sakna. Att vi lär oss leva med saknaden. Sedan berättade jag att jag cyklat med läppstift och det kan jag lova var helt enligt Kicki style!

Det är inte alla dagar man är med i ett program där Eurovisionvinnare också deltar! Hela programmet var stämningsfullt, vackert och fyllt av hopp och tacksamhet!

Årets själva wall of honor plaketter avtäcktes och bars högtidligt ut från kyrkan. Där kunde vi var och en gå fram och fotografera och bara samlas och ta in atmosfären.

Cykla för livet - det känns livsbejakande och härligt! Jag cyklar för glädje! Igår hade jag förmånen att "boostcykla" det är cykling man gör när man kombinerar motion med att umgås och tanka energi och glädje med fina vänner och det gjorde jag med fina vännen S. Vi hann umgås, prata om livet och åka omkring på Moravägarna och bara äga!!! Min andra fina vän S - hon är lite mer hard core så hon cyklade betydligt längre än vad jag gjorde. Henne kunde jag boosta med efter loppet! Det känns fantastiskt härligt att vara omgiven av fina vänner!

I mål stod mitt livs kärlek! Jag är så himla glad över den här mannen! Han är mitt stora stöd och han till och klädde ut sig i lite cykelkläder bara för att det är kul! Min oranga sportbh lyser lika glatt som mitt sinne vid målgången!

Vilken fantastiskt härlig dag det blev! Den 30 augusti 2014 cyklade jag för livet och glädjen och för att hedra min fantastiska stora syster!

Kicki - om ni får läsa bloggar i himlen så bokar jag en date när vi ses igen! Då ska vi dricka cola light, äta marabou choklad och självklart frossa med surströmming!

Rehab och lite lagom med narcissism ( jag lovar Steven)!

Rehabträning är inte det mest sexiga som finns, så är det bara. Nu har jag haft ont i min himla häl i 5 månader och det är nästan så jag inte kommer ihåg hur det känns att inte ha ont. Jag går på sjukgymnastik, tränar med PT och tränar med mig själv! Mycket av träningen handlar just nu om att jobba med de inre magmusklerna och träna tålamodet...  Att börja om och bli stark inifrån och ut.

De inre magmusklerna... Gissa hur lätt det är på en skala att överhuvudtaget hitta dem! När man väl hittat dem ska de vara påkopplade. Det är väl en sak när man är stilla, men så fort man rör sig t ex i benböj eller annat så är de som försvunna!

Min sjukgymnast sa till mig sist jag var hos henne och låg och deppade med akupunkturnålar i hela hälen, på handen och mitt på huvudet - att jag kommer att få en helt ny kropp att jobba med när jag är klar med detta...

Gissa om jag ser fram emot det! Att inte ha ont och att bli stark det är mitt huvudträningsmål just nu!

Allt är självklart inte dåligt med att inte kunna göra det man vill. Helt plötsligt öppnar sig nya möjligheter och jag får tänka i andra banor, som t ex med cyklingen!

Undertiden får jag påminna mig om att jag äger och vara så där lite lagom narcissistisk.

Jag fortsätter framåt och självklart är jag dökär i mig själv för det mår jag så vansinnigt bra av!

Ett troslöst cykeläventyr!

Jag orkar inte köra till Söderköping, sa Sissel. Sagt och gjort träffades vi 8:30 och körde just mot Söderköping. Man kan ju ändra sig sa hon och vilken himla tur att hon gjorde det! Cykling längs med Göta Kanal stod på programmet. Så här galet lycklig var jag när vi cyklat 6 hela långa mil! Känslan att stå där i Söderköping med cykeln och vara helt troslös (man har nämligen inga trosor under cykelbyxorna... lite kinky jag vet men jag har vant mig) var helt fantastisk! Men vi tar det från början...

Vi svängde av mot Mem och åkte förbi ett helt blått fält av lin... Det är svårt att fånga kontrasten på bild, men det var så vackert som i en saga.

Vi parkerade bilen i Mem och började vårt cykeläventyr uppför kanalen.  Gulligt och pittoreskt värre!

 Många slussar blev det och hela vägen var lättcyklad och härlig! Vi träffade på många andra leende cyklande människor och alla hälsade glatt och vi kände nog alla en slags besjälad cykelgemenskap tror jag.

 Det är galet fascinerande det där med slussar... Vilken fantastisk konstruktion!

Sissel glad och lycklig! Som hon cyklar den människan!!!

Redo för ett äventyr!

  Vi cyklade längst kanalen och gav då och då ifrån oss cykelglädjetjut över att få uppleva underbar natur och härligt sällskap.  Hela dagen var en toppdag och vi både åt och fikade längst vägen! Allt för att göra äventyret extra härligt!

 Bedövande vackert både landskapet och babsen på cyklarna!!!

Efter att ha cyklat ett antal mil kom vi till en lite mer ansträngande men rolig passage. Det var den ena helvetesbacken efter andra. Underlaget var varierat med allt från asfalt till skogspartier där vi cyklade över stenar och rötter vilket var riktigt kul. Äntligen fram till Brådtom! Vilken oas! Vi möttes av underbar glass, god dricka och lite att tugga på. Vi blev påhurrade av en yngre kille som var där med sina två små barn. Han var galet imponerad över oss! Vi stod också och pratade med en äldre herre som tyckte vi var helt fantastiska! Klart som korvspad att sådant gör att de 3 milen vi cyklade tillbaka gick som på ett kick! Vi till och med flög fram i backarna!

Lyckliga och förvånansvärt pigga i benen lastade vi på cyklarna på bilen och körde hemåt! Vilken fantastisk dag! Jag riktigt kände hur livsanden dansade samba och jag somnade lycklig i soffan kan jag lova! En härlig dag som jag lägger in på mitt måbrakonto!